Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 321. Ur Stagnelius’, Nicanders och Sjöbergs diktning - *Ur Enzios sista sånger. Av Karl August Nicander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gud är det första. Din skapare känn!
Själen han tände, en tindrande gnista.
Gnistan han fordrar som flamma igen.
Gud är det sista.
Offra åt honom från vagga till grav
blomman av handlingar, känslor och tankar!
Han uppå levnadens svallande hav
vare ditt ankar!
Fri eller fjättrad, du är honom när.
Vägen till honom ej bojorna hämma.
Hela naturen hans anlete är,
sången hans stämma. •
Fly till naturen, när världen är kall!
Sjung dig till fröjd, när ditt hjärta vill klaga,
när vid din lyckas försåt eller fall
vänner bedraga!
Tro den du älskar! Bedrager han ock,
torka din tår! Men bedrag ej tillika!
Bättre och sällare kallar jag dock
svikas än svika.
Först efter gärningen människan döm!
Se ej på sol, förr’n mot havet hon skridit!
Allt, vad du gjort eller handlat, förglöm!
Minns vad du lidit!
Lidandets frukter, de mogna ej fort.
Sötare bli de, ju längre de gömmas.
Minns ingen mer än du själv, vad du gjort,
då må det glömmas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
