Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 322. Johan Ludvig Runeberg. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»hur mycket den nye tålde». De staplade upp sina mössor på
den plats, där han skulle sitta, och släckte ljusen med
undantag av några få. När Runeberg kom in, såg han lugnt på
tillställningen och sade sedan: »Så många huvud men så få
ljus!» Och ynglingarna förstodo alltför väl, vad han menade.
I den lilla staden fick Runeberg emellertid småningom just
den ro han behövde för att kunna dikta. På 1840-talet
utkommo ej mindre än tre större skaldestycken av honom,
nämligen »Nadeschda», »Julkvällen» och »Kung Fj alar», samt
dessutom en samling dikter, däri hans vackra »Legender»
finnas. I »Julkvällen» skildrar Runeberg, hur julen på en
finsk herrgård till följd av mågens bortovaro i kriget hotar
att bli dyster men förvandlas till en ljus och glad högtid,
då den saknade oförmodat kommer hem. En av deltagarna
i julhögtiden, den gamle soldaten Pistol, får emellertid
mottaga ett sorgebud: hans son har stupat i kriget. Bedrövad
erbjuder ägaren av herrgården, den gamle majoren, sin
vapenkamrat ett hem hos sig. Men hellre än att leva av
andras bröd, det må vara honom aldrig så väl unt, bor
gamle Pistol kvar i sin koja:
»Nej, där i mitt ensliga torp som min egen
lever jag bäst och gästar den evige givarens håvor.
Skogen kläder Han grön, Han låter den irrande fågeln
finna ett korn: mig hjälper Han hädanefter som hittills.
Tar jag av Honom mitt bröd, finns ingen, som vågar förmäten
se på den åldrige ned, som ej lärt sig ännu att föraktas.» —
Sagt; men i högre gestalt sig reste den ädle majoren,
fullare svällde hans barm, och hans blick, förklarad och manlig,
mätte soldaten. Han teg, han kände sitt hjärta förstoras.
Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda,
heliga fädernesland, och den gråa kohorten från Saimens
stränder, hans levnads fröjd, hans femtioåriga stolthet,
trädde på nytt för hans syn med hans vapenbroder, som fordom
flärdlös, trumpen och lugn, med en järnfast ära i djupet.
Genom detta sitt författarskap blev Runeberg Finlands
store diktare, men hela sitt folks skald blev han dock först
genom »Fänrik Ståls sägner».
Den första idén till »sägnerna» hade Runeberg fått redan i
Saarijärvi, och då han sedermera under årens lopp fick höra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
