Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 326. Ur Viktor Rydbergs författarskap - *Harpolekaren och hans son (Ur »Vapensmeden»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu en milsvid tempelsal,
byggd av gran och furu,
öppnar sig med skugga sval,
och jag lyssnar, huru
bäcken sorlar klar och ren,
siskan kvittrar på sin gren,
furudunklet nunnar
för min lille Gunnar.
Dagen dör, en fuktig vind
andas över tegen,
och min gosses väna kind
lutas mot min egen.
Aftonrodnans gyllne bloss
vinka: »Gunnar, kom till oss!»
Ljuva änglamunnar
viska: »Du, vår Gunnar!»
Utur ödesdjupen fram
många källor välla.
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Yäl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
Men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnar!
Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungat tak
den, som henne fällde,
milt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
