Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 327. Carl Snoilsky. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Genom sin moder var Carl Snoilsky befryndad med flera
av våra gamla svenska adelsätter, såsom släkterna Banér,
Bjelke, Tott, Stenbock, Stnre och Oxenstierna.
Det var i ett fint och förnämt men stelt hem Carl
Snoilsky växte npp. Fadern var en hög ämbetsman. Han var
ganska gammal, då den lille sonen föddes, förstod sig just inte
på barn och hade något tungt och allvarligt över sig. Mycket
stor respekt hade gossen för honom. Modern däremot var
glad, mild och vänlig och hade svårt att låta bli att
skämma bort sin vackre gosse med de stora, bruna,
drömmande ögonen och de mörka lockarna. Enda barnet var han
ju också.
»Vem är hon med stämman den veka,
som ville men nänns inte neka,
som vill men kan ej bli sträng?»
sjunger Snoilsky en gång, då han tänker tillbaka på
barndomen och den älskade modern.
Snoilskys barndomshem var beläget i Stockholm. Men hela
sin barndom tillbringade han inte där. Hans mor var anställd
som hovdam hos Karl Johans änkedrottning, Desideria, och
som drottningen långa tider vistades på lustslottet
Rosers-berg, kom familjen Snoilsky att en del av året uppehålla
sig där. Då gällde det att vara mycket tyst och stilla, så
att man ej störde den gamla drottningen.
Men ändå var här inte alls tråkigt, ty det fanns så många
gamla målningar att se på, målningar, så stora, att de
nästan täckte väggen, och de föreställde allt möjligt trevligt:
strider och äventyr och hjältar från flydda tider. Roligt
var det också att kliva • upp i någon av de stora
fönstersmygarna och sätta sig och titta på de gamla böckerna med
vackra kopparstick av kungar och drottningar, prinsar och
prinsessor, bålde riddare och kämpar.
En kär vän till Snoilsky blev en gammal fröken Dalman.
Hon kom ofta och hälsade på honom, då hans mor var
upptagen av sin hovtjänst, eller också fick gossen gå till henne.
Hur roligt var det inte att se på alla de gamla möblerna och
porträtten från Gustav III:s dagar! Och hur ivrigt lyssnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
