Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 327. Carl Snoilsky. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej, ty den tiden förde många lärare ett mycket hårt
regemente. Onda ord, luggar, hugg och slag vankades allt som
oftast, och ve den, som var känslig och försagd av sig! I
dikten »Rebell» talar Snoilsky om sina minnen från denna
skola:
»Från svarta tavlan med förfärlig ton
förhör magistern i konjugation.
Vid sina frågor plägar han förunna
en liten hemsk sekund, då en och var
skall göra färdigt sitt latinska svar.
Så ropas upp ett namn. Då skall man kunna.
En syndare, som träffad av ett skott,
från bänken flyger opp men stammar blott.
En lugg, ett tjut — och grannen frågan ärver.
Så går det på i samma exercis.»
Då Snoilsky var 15 år gammal, drabbades han av en
mycket stor sorg: hans mor dog i kolera. »All glädje
försvann då från hemmet», säger han själv.
Aret därefter förflyttades Snoilsky till ett privat läroverk.
Här trivdes han mycket bättre. Kamraterna lärde sig snart
sätta värde på nykomlingen, som visst kunde förefalla litet
stel och förnäm, men som, då han blev varm och intresserad
för något, kunde bli så ivrig och vältalig, och som hade ett
så fint och älskvärt sätt.
Redan i skolan började Snoilsky skriva vers. Dessa läste
han upp i en liten litterär klubb, som bildats bland
kamraterna, och dessa blevo mycket förtjusta i dem.
I maj 1860 blev han student, och de närmast följande
åren tillbragte han i Uppsala. Med studierna gick det just
inte så fort, ty nu tog Snoilskys stora poetiska begåvning
ut sin rätt.
Han var nog lycklig att komma in i en krets av begåvade
unga studenter och skalder. Flammande av ädel vrede
läste han upp de dikter han skrivit om Polen — detta
olyckliga, sönderstyckade land, som vid denna tid än en gång
sökte resa sig mot förtryckaren. Hur lågade ej de mörka
ögonen, hur vacker och ståtlig syntes han ej för kamraterna,
då han slungade ut orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
