Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 329. Ur August Strindbergs författarskap - *Ur »Mäster Olov» - Akt II. I Storkyrkans sakristia - Scen VII - 330. Ur A. U. Bååths diktning - *Styrsöflickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof. Lämna mig! Nu måste jag upp.
Kristina. Det är en stor och rättfärdig sak du skall tala
för?
Olof. Du vet icke?
Kristina. Jag vet blott, att den är större än kärleken
till din mor. Är den?
Olof. Du såg det nyss.
Kristina. Då skall du gå upp!
Olof. Tack, mitt barn! Du har givit mig åter min kraft.
Farväl! Hör! De ropa därute. Här är jag, I, som kallen
mig. (Han går ut till höger).
330. Ur A. U. Bååths diktning.
Styrsöflickan.
Nu har julen över stora staden
ren sin stämning lagt.
Av butiker glänser långa raden,
tävlande i prakt.
Fattig liten tös från skären kala
glatts med bjudning hit,
dväljs i staden — långt från vintersvala
fjorden, snöad vit.
Julens väna fröjder skall hon smaka
under gästfritt tak,
njuta gåvor, gran och julekaka
uti rikt gemak.
Sista sommarn tumlade hon yster
utmed klippig strand.
Husets lilla älskling som en syster
jämt höll hennes hand.
Fagerlockigt stadsbarn sällt sig kände.
Sol vid vindars smek
bådas kinder lika bruna brände
under ras och lek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
