Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 332. Ur Verner von Heidenstams författarskap - Gunnel Fatburshustru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra, men han förfärades. Han trodde, att farmodern
omkommit i snödrivorna, och att hon, ångerfull över sin forna
hårdhet, nu gick igen utan ro. I skrämseln skakades han
av frossa, och mången natt sov han hellre hungrig i snön
på vallen. Sedan han styrkt sig med bön, blev han dock
lugnare, och slutligen kände han sig mer häpen och ängslad,
när han ibland fann fållbänken orörd och stolen tom. Då
kunde han sätta sig vid spinnrocken och trampa den helt
sakta och lyssna till det välbekanta surrandet, som han hört
dag efter dag från sin födelse.
Nu hände det en morgon, att generalguvernören, den
frejdade sjuttiofemårige Erik Dahlberg, hörde ett häftigt
skjutande. Han reste sig otåligt och vredgat från sina ritningar
och sina byggnadsmodeller av vax. Som minnen från hans
ungdoms ljusa strövtåg i skönhetens stater hängde på
väggarna präktiga kopparstick över Roms ruiner, men hans
fordom så milda ansikte hade redan skrynklats av svårmod,
och det stelnade ett drag av hårdhet kring de smala,
sammanbitna, nästan vita läpparna. Han jämkade på sin stora
allon geperuk och strök darrhänt med nageln över den tunna
mustaschen, och när han gick utför trappan, stötte han hårt
med käppen i stenarna och suckade:
»Ack, vi svenske, vi blodsförvanter till Vasakungarna, som
på sin ålderdom endast kunde anklaga och banna och till
sist sutto mörkrädda i sina egna rum ... vi äga i vår själ
ett svart frö, ur vilket med åren reser sig ett grenigt träd,
fullt av bittraste galläpplen.»
Han blev allt bittrare och hårdare till sinnes, ju längre
han gick, och när han slutligen stod vid vallen, tilltalade han
ingen.
Några bataljoner hade ställt upp sig med fanor och spel,
men skjutandet hade redan tystnat av, och genom porten
återkommo spridda flockar av trötta och blödande, som nyss
slagit fiendens anfall tillbaka. Efterst av dem alla gick en
smal och orkeslös gubbe, som själv hade ett rött sabelhugg
över bröstet, men som i sina armar mödosamt släpade framför
sig en skjuten gosse.
Erik Dahlberg höjde handen över ögonbrynen för att se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
