Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 332. Ur Verner von Heidenstams författarskap - Gunnel Fatburshustru - En snygg vit skjorta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Var den fallne ieke Jan trumpetare, gossen uppe från
fästningen? Han igenkände honom på hans krusiga, bruna hår.
I portvalvet segnade den utmattade bäraren ned på
stenstolpen och blev där sittande med sitt sår och med den döda
gossen i knät. Några soldater böjde sig ned för att granska
såret och sleto upp den blodiga skjortan över bröstet.
»Yad!» utropade de och stego tillbaka. »Det är en kvinna!»
Undrande böjde de sig ännu djupare för att betrakta hennes
ansikte. Huvudet hade sjunkit åt sidan mot muren, och
skinnmössan gled undan, så att de vita hårtestarna föllo fram
»Det är Gunnel Fatburshustru, sibyllan.»
Hon andades tungt och öppnade de slocknande ögonen.
»Jag ville inte lämna pilten ensam i denna ondskans värld,
men eftersom jag pådrog karlakläder och natt och dag
tjänade bland de andra på vallen, trodde jag, att jag utan
orätt åt männens bröd.»
Soldaterna och officerarna sågo villrådigt mot Erik
Dahlberg, vilkens befallningar hon överträtt. Han stod lika
inbunden och svårmodigt hård, och i hans hand darrade käppen
och stötte mot stenläggningen.
Långsamt vände han sig mot bataljonen, och de tunna
läpparna rörde sig.
»Sänk fanorna!» sade han.
En snygg vit skjorta.
Soldaten Bengt Geting hade fått en kosackpik genom
bröstet, och kamraterna lade honom på en rishög i
småskogen, där pastor Rabenius gav honom nattvarden. Det
var på ismarkerna utanför Weperiks murar, och en vinande
nordan slet det torra lövet från buskarna.
»Herren vare dig när!» viskade Rabenius faderligt och
sakta. »Är du nu redo att skiljas hädan efter ett gott
dagsverke?»
Bengt Geting låg med händerna knutna och förblödde.
De hårda ögonen stodo vidöppna, och det envisa och knotiga
ansiktet var så barkat av sol och frost, att dödens blåaktiga
blekhet endast sken fram över läpparna.
»Nej», svarade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
