Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 332. Ur Verner von Heidenstams författarskap - En snygg vit skjorta - Si mina barn!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hela regementet, och alltjämt med huvudet blottat gick
Rabenius bakom honom och märkte icke, att han redan
var död.
»Jag skall se till», viskade han, »att du får en snygg vit
skjorta. Du vet, att konungen icke aktar sig för mer än
den ringaste knekt, och så vill han själv en gång ligga.»
Si mina barn!
Korpralen Anders Gråberg stod med sin vattenflaska på
Saracenska heden. Runt omkring vacklade och gick den
. sista skaran av flyende svenskar och zaporoger,1 och på
vagnarna lågo sårade från Poltava. Hela natten och morgonen
hade Anders Gråberg uthärdat törsten för att spara de sista
vattendropparna till det yttersta, och plågorna blevo honom
nu övermäktiga. Men i samma stund han lyfte flaskan till
läpparna, sänkte han den åter.
»Min Gud, min Gud», stammade han, »varför skulle jag
ensam dricka, när alla de andra törsta! Om du för oss bort
i ödemarken och stäppen, då är det för att du en gång skall
kunna säga: Trån eder arma snöbygd lät jag eder gå ut i
världen med musköten på axeln till att hälsas som hjältar
och segrare. Men när jag läste i edra hjärtan och såg, att
de förblevo rena, att ni voro mina barn, då rev jag edra
kläder i stycken och satte kryckor i edra händer och träben
under eder kropp, på det att ni icke längre skulle fika efter
makt över människor utan samlas bland mina heliga. Så
mycken storhet unnade jag eder.’»
Anders Gråberg stod ännu en stund med flaskan framför
sig. Så gick han bort och räckte den till, konungen, som
låg i brinnande feber bland halmpåsarna på sin vagn.
Konungens läppar voro fasttorkade vid tänderna, och de brusto
och blödde, när han öppnade dem. »Nej, nej», viskade han,
»giv vattnet till de sårade! Jag har nyss fått en bägare.»
Anders Gråberg visste gott, att konungen intet vatten
hade fått. Själv var han den enda, som tänkt på
morgondagen och gömt, och varken brunnar eller kärr funnos inom
1 Ett slags kosacker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
