Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 332. Ur Verner von Heidenstams författarskap - En snygg vit skjorta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och som nu ligger bredvid livdrabanterna och alla
kamraterna under ängen vid Holofzin? Och minns du min
företrädare, Niklas Uppendich, ordets väldige förkunnare, som
vid Kalisch stupade i prästerlig ornat? Det har växt gräs
och snögat över hans mull, och ingen kan med foten utpeka
torvan, där han sover.»
Rabenius böjde sig ännu djupare och kände på hans panna
och händer.
»Om tio eller högst femton minuter har du upphört att
leva. Kanske kunna de minuterna ersätta de gångna tre
åren, om du helgar dem rätt. Du är inte längre en av oss.
Ser du inte, att din själasörjare ligger på knä hos dig med
huvudet blottat? Tala nu och säg mig din sista önskan,
nej, din befallning! Kom blott ihåg en sak! Regementet
står upprivet för din skull, och under tiden gå de andra
framåt med heder eller stå redan på stormstegarna. Du har
skrämt de yngre karlarna med ditt banesår och din kvidan,
och du ensam kan göra det gott igen. Nu höra de bara på
dig, och du ensam har i din makt att få dem att gå mot
fienden. Kom ihåg, att dina sista ord skola senast glömmas
och kanske en gång upprepas för dem därhemma, som sitta
och steka sina päron bakom ugnen!»
Bengt Geting låg orörlig, och det drog en skugga av
grubbel över hans blick. Så lyfte han sakta sina armar
som till åkallan och viskade:
»Herre, hjälp mig att fullgöra också detta!»
Han gav ett tecken, att han nu endast förmådde viska,
och Rabenius lade sitt ansikte intill hans för att kunna
höra hans ord. Sedan vinkade Rabenius till soldaterna, men
hans stämma darrade, så att han knappast kunde göra sig
hörd.
»Nu har Bengt Geting talat», sade han. »Det är hans
sista önskan, att ni skall taga honom mellan er på musköten
och bära honom med er på hans gamla plats i ledet, där
han envist har gått i dag efter dag, i år efter år.»
Trummorna rördes nu, och spelet begynte, och med kinden
mot den ena soldatens skuldra bars Bengt Geting steg för
steg över fältet fram mot fienden. Då följde omkring honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
