Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 337. Valda stycken av nyare svenska diktare - *Kalle Klyvert. Av K. A. Melin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och aldrig träffat en enda själ,
som velat honom det minsta väl!
Nu var det på tid att ändring göra,
det hade, kände han, nått sin gräns.
Så snart han länsman i ro fått föra,
skulle det bli ett slut med ens.
Så satt han, Kalle, tyst under färden,
gjorde sin räkning upp med världen,
och när han fattat en gång sitt beslut,
var han också karl till att föra det ut.
De kommo fram — det kunde väl vara
vid kvällsvardsdags — till doktorns gård.
Länsman fick sig behövlig vård,
och sen bad han Kalle genast fara,
»för jag», la’ han till, »blir aldrig den,
som gör dig något förfång igen —
jag får väl, så snart jag kan göra nytta,
söka ett annat distrikt och flytta».
Men Kalle sa’ från, att det inte var värt.
Nu, när han var så pass på vägen,
tänkte han ge sig till Stockholm tvärt
och se, var Långholmen var belägen.
Och hur de funderade — slutet blev,
att Kalle fick med sig från länsman brev,
där allt var i tydliga ord berättat,
så kunde han kanske få straffet lättat.
Det blev dock fästning, förstås, efter lag;
saken var klar och domaren tvungen.
Men efter en tid var länsman hos kungen,
och Kalle kom hem en vacker dag.
Länsman gav honom plats. Han reder
sig duktigt, sägs det, sköter med heder
tjänsten sin, som sällan det sker —
och Tjuv-Kalle heter han aldrig mer.
K. A. Melin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
