Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 337. Valda stycken av nyare svenska diktare - *Kalle Klyvert. Av K. A. Melin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men det skall dn lova att skriva till mor
och hälsa gumman från mig. Hon bor» —
han nämnde adressen — »stackars mamma! . . .»
så miste han sansen på nytt i detsamma.
Kalle var allt’litet trög ibland,
men nu skall jag säga han genast vände,
gick i land vid en holme, tände
en duktig eld och fick länsman i land,
bar honom lätt, som det varit en fjäder,
ansade såret, värmde hans kläder,
pysslade om honom, stora karln,
precis som han varit ett riktigt barn.
Så bar han honom igen till båten,
bäddade honom försiktigt ned,
gjorde så mjukt som möjligt åt’en,
tog sin rock och sin tröja med,
stack så ut och seglade förligt,
tänkte försöka, så fort det var görligt,
hinna till närmsta doktor fram,
innan skadan blev allvarsam.
Det blåste och stormade rätt försvarligt,
fastän det saktat i någon mån,
men nu kom vinden akterifrån,
det kändes inte längre så farligt.
Länsman försökte med lock och pock
få Kalle att ta tillbaks sin rock,
men Kalle, som satt där så gott som naken,
ville ej höra ett ord om saken.
Ja, nog var han full med kanaljeri,
den Kalle Klyvert, om någon varit,
illa han gjort, och illa han farit,
men mördare ville han inte bli.
Yad kunde man också av den begära,
som aldrig annat än ont fått lära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
