Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Ute vid Lofoten. Efter Carl Schøyen - Örnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då kan du ju försöka lägga ut lockbete och överlista
örnen från ett bakhåll. Men fåglarnas konung är en
skarpsynt spejare, som ser långt från sin fjälltopp, och dessutom
har han korparna som vaktposter. Och får bara en enda
av dessa fåglar syn på dig, så är spelet förlorat.
Ja, du kan tänka ut de sinnrikaste krigsplaner, men
blott en duger, den, som folket på Lofoten prövat alltsedan
urminnes tider: från små jordhålor fånga de örnarna
livslevande. Uppe i ett stenrös på fjällsluttningen gräver
fångstmannen en håla, bygger ett tak av sten och torv över den
och lämnar blott en liten glugg i jämnhöjd med marken
öppen. Han ger sig av, när mörkret faller på, med matsäck
och en flaska friskt blod att hälla över lockbetet. I
beck-mörkret famlar han sig fram mellan stenblocken upp till
sin lilla håla, lägger lockbetet därutanför, undersöker, om
snöret är säkert fästat däri, och drager så in detta genom
gluggen. Därpå lyfter han av takhällen och kryper ned i
hålan. Sedan lägger han hällen till rätta igen.
Trångt är där, så att han blott kan resa sig på huk,
och kallt är där också, men han ligger i spänning och
avvaktar korparnas första skrik, som förebåda daggryningen.
När den bryter in, går det kanske, som han hoppats. Först
komma korparna från alla håll, flytta sig från sten till sten
allt närmare lockbetet och samlas snart till en bitter
klago-kör runt omkring det — för att till sist alla på en gång
som en stormil kasta sig över köttet.
Det kan vara harmfullt att se, hur de tilltyga det, men
fångstmannen rycker icke i snöret, gör icke något försök att
jaga bort dem, ty han vet, att så länge korpen är orädd,
känner sig örnen trygg. Nu kan han vänta honom när som
helst — och se, där kommer det stolta djuret med
susande vingslag. Korparna äro som bortblåsta, och genom
gluggen ser fångstmannen, hur fåglarnas konung långsamt,
spejande och kretsande, sänker sig ned vid fångsthuset. Och
medan den väldiga fågeln i vild rovlystnad sliter i bytet,
drar fångstmannen försiktigt i snöret, så att lockbetet
kommer honom allt. närmare. Till slut ser han fågelns fötter
utanför gluggen. Då sticker han i andlös spänning ut sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
