Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Ur Senjens storbjörn. Av Pelle Molin - 4. Säterliv. Ur »Sisel Sidsærk» av Hans Aanrud. Från norskan - När boskapen släppes ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En sedvänja var på Senjen, att man skulle varsko
varandra, då björn kom fram till en gård.
Han, gårdsmannen på Kvanås, gav sig i väg till en granne,
då han vaknat ur sin dåning, men hann icke halvvägs, förrän
han mötte denne. Ja, hos grannas hade björnen nyss tagit
en kviga ur en »grinda», ett fyrkantigt stängsel, däri
små-kreaturen stängas in över nätterna. Det var ingenting att
göra med den saken.
Men detta var storbjörnens sista bragd.
Två dagar efter —
Två dagar efter gick en lappyngling sin vanliga sex mils
väg över fjällen med post. Bössan hängde på hans rygg.
Han var känd för att aldrig skjuta bom.
Högt till väders på ett gräslöst fjäll såg han långt nere
på en myr den ludne syndaren gå och lukta. Bakom små
bergknallar, ömsevis på fotterna och ömsevis framstupa, smög
han sig närmare: jo, det var storbjörnen — och han sköt
honom genom ögat.
Men han, som sköt detta mästerskott, fick björnfrossan,
då skottet fallit. Han hukade sig ned bakom sin
betäckning, satt där skälvande timmar igenom och vågade sig icke
fram, förrän halva dagen gått.
Pelle Molin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
