Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Säterliv. Ur »Sisel Sidsærk» av Hans Aanrud. Från norskan - När boskapen släppes ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skyndade hon sig att bädda upp sängen, öppnade dörren,
gick ut genom förstugan och ned på trappan.
Solen hade just stigit upp över de högsta grantopparna
på liden i öster, och nu flödade solljuset som en fors ut
över dalens sidor. Strålarna dallrade i daggen bortöver
ängar och backar. Det glittrade och glänste i gult och i
grönt. Det blänkte i vårbäckarna. I varenda buske var
det kvitter och pip, skvattrande och flaxande.
Snart var det liv och rörelse över hela gården, men alla
hade ärende till fähuset. Dörrarna dit stodo på vid gavel,
och vårluften strömmade in och fick korna att vända sig
i båset, spärra upp näsborrarna och se ut. Och när mor
Kerstin själv tog sig en tur ditut, pratade med korna och
klappade skälikon på halsen, då förstodo de också genast,
vad för en dag det var. Skälikon lyfte upp huvudet och
råmade, så det genljöd. Det var tecknet för alla de andra;
de sleto i bindslena, viftade med svansarna och satte i med
att böla den ena efter den andra, hela raden lång, så
ladugården skälvde — ett mångstämmigt jubelrop, fullt av
förväntan, vilket aldrig ville ta slut.
Och över det hela hördes den stora tjuren, som bölade så
djupt och lugnt och godmodigt. Han behövde inte anstränga
sig för att bli hörd.
Fastän allting gick fortare i dag än annars, så tyckte
Sisel, att det dröjde för länge. Hon kunde inte fatta, att
de hade ro i sig att sitta så länge och äta frukost. Hon
var färdig långt före alla andra och frågade, om hon inte
fick gå och släppa ut får och getter, så vore det gjort. Jo,
det kunde hon väl få. Dem fick hon ut med en fart, och
de spridde sig som vanligt med skutt och hopp bortåt
ängarna.
Rätt som det var, blev det på ett ögonblick så underbart
stilla: det ljöd några djupa slag av en grov koskälla. Men
bara ett ögonblick var det tyst — så svarade det från alla
hörn av fähuset med ett så jublande råmande och bölande
och fnysande och skrammel med bindslen, som om det gått
ett åskväder över gården. Nu förstodo korna, att det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
