Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Säterliv. Ur »Sisel Sidsærk» av Hans Aanrud. Från norskan - När boskapen släppes ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allvar, då de hörde storskällan, som de inte hade hört, sedan
de blevo instängda i ladugården i höstas.
Och där kommo i högtidlig ordning Kerstin själv i
spetsen med skällan i den stora, järnbeslagna klaven, så
dej an och ladugårdspigan och husan, därpå de två
drängpojkarna med långa hasselspön, som de delade ut — Sisel
fick ett också —, och slutligen Björn, vallhunden, som
naturligtvis var med.
De gingo in i fähuset. Då blev där åter tyst. Alla
korna vände huvudet mot dem och bligade på dem med
stora, förväntansfulla ögon.
Så fick var och en sitt särskilda uppdrag. Dej an skulle
lösa djuren. Sisel och ladugårdspigan och husan skulle med
var sitt spö styra dem ut genom dörren. Ute på gården
skulle karlarna stå och ta emot, styra djuren på rätt väg
— boskapen skulle upp i Nordängen i dag — och gå
emellan dem, som röko ihop. Och så skulle Kerstin och Björn
stå och titta på det hela genom grinden.
Stunden var kommen! Kerstin gick upp i båset till
skälikon. Den sträckte på sig, lyfte huvudet, så högt
den kunde, och stod orörlig som en mur. Skälikon visste
nog med sig, att hon var den förnämsta här, att hon
skulle gå först ut och in genom fähusdörren. Men hon
kände också ansvaret, när Kerstin själv gjorde henne den
äran att knäppa på henne hederstecknet, skällan, och själv
löste henne. Långsamt och värdigt vände sig kon som ett
stort, tungt skepp. Högtidlig och allvarlig satte hon kurs
på dörren, och bjällran slog ett bestämt slag för varje steg
hon tog.
Den därnäst var tjuren. Han löstes av dejan. Han seg*
lade ut lika stadig och tung och med hornen burna så högt,
att de nästan nådde upp i taket. Så breda voro de, att det
såg ut, som om de fyllde hela mittgången. Sisel hade
aldrig förr sett, att han var så väldig. Och så kommo de andra
i tur och ordning, hela raden utför till kvigorna och
ungnöten. Och allteftersom det kom nedåt i raden, gick det
fortare och fortare ut genom fähusdörren.
Utanför fähuset blev det stoj och oväsen. Kreaturen lyfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
