Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Björnstjerne Björnsons barndom. Efter Björnstjerne Björnson. Från norskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5. Björnstjerne Björnsons barndom.
Om sina tidigaste barndomsår berättar Björnstjerne
Björnson följande:
»Björgan var förr prästgård i Kvikne pastorat i Dovre.
Gården ligger högt, alldeles för sig själv. Som liten gosse
stod jag på bordet i vardagsrummet och såg med längtan
ned i dalen på dem, som om vintern åkte skridskor där nere
på älven eller om sommaren lekte på ängen. Björgan låg så
högt, att det inte växte säd där.
Vintern kom förskräckligt tidigt till Björgan. En åker,
som far en varm och tidig vår hade sått på försök, låg en
morgon höljd av snö, och höet, som man slagit, kunde få ett
snötäcke över sig i stället för en regnskur. Och när sedan
vintern satte till! Kölden blev sådan, att jag inte vågade
ta i klinkan på förstudörren, därför att jag svedde fingrarna
på järnet. Min far, som var född i Land vid Randsfjorden
och alltså borde vara rätt härdad, måste ändå ofta åka med
ansiktet ombundet, när han for till det avlägsna annexet.
Det knarrade och skrek på vägen, när man gick, och om
flera kommo på en gång, blev det ett skärande oväsen. Snön
såg ofta jämnhögt med andra våningen i den väldiga
byggnaden, mindre uthus blevo alldeles översnöade, backar, buskar
och gärdesgårdar jämnades ut. Ett hav av snö bredde ut sig,
ur vilket topparna av höga björkar stucko upp.
Jag hade klivit upp på bordet för att kunna se, hur
skidåkare foro här uppifrån ned i dalen; jag såg lappar komma med
sina renar från Rörosskogen och susa ner över fjällen och så
komma upp igen till oss. Pulkorna slängde hit och dit, och
jag glömmer aldrig, när följet äntligen höll på gården och
ett skinnbylte kröp ut ur vär pulka och visade sig vara en
liten pigg, förnöjd människa, som sålde renkött.
Folket i Kviknedalen lär på senare tider ha blivit
upp-lyst.a, duktiga människor, men på den tiden var Kvikne
pastorat ett av de sämst ansedda i landet. Inte så långt förut
hade en präst måst taga pistoler med sig till kyrkan. En
annan hade, då han kom hem från en kyrkfärd, funnit alla sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
