Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Där man tar salpeter ur luften. För Läseboken av Jonas Dahl. Från norskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jordens folkmängd ökas i antal, behövs det mera bröd och
mera kött. Följaktligen måste också åkerbruket drivas
upp mer och mer. Men därtill behövs det ständigt mera
gödningsämnen, och särskilt kvävehaltiga sådana.
Ett dylikt gödningsämne har man i långa tider fått från
Sydamerika, den s. k. chilesalpetern. I Chile finnas väldiga
lager därav, och från dem har man hämtat ett par miljoner
ton om året. Men tjugu—trettio år härefter kan det vara
slut på chilesalpetern. Då skulle det bli kvävebrist i
världen, såvida man inte hade hittat på en ny utväg att komma
åt det dyrbara ämnet.
Det är många, som ha gått och önskat: »Om vi bara
kunde få tag på det kväve, som finns i luften, och göra
salpeter av det!> Nu är det just detta, som man både kan
och gör vid Notodden och Bjukan.
Över varje kvadratmeter av jordens yta står en
luftpelare, innehållande åtta ton kväve. Det är den nya
salpetergruvan. Konsten har, som sagt, varit att komma ät dessa
massor av kväve, »binda dem», som det heter på
vetenskapsmännens språk. Länge arbetade kemister i både England
och Amerika med den uppgiften. En engelsk kemist hade
kommit underfund med att när en elektrisk gnista går
igenom luft, så bildas litet salpetersyra. Men det skulle ju
behövas oerhört mycket elektrisk kraft för att frambringa
så mycket salpeter, att den kunde förslå något som
gödningsämne.
Så en dag år 1903, då den norske vetenskapsmannen
professor Birkeland står och experimenterar i sitt
laboratorium, lägger han märke till, att när en magnet inverkar
på en elektrisk gnista, så går denna icke längre i rät linje s
eller i sicksack utan i en halvcirkel. Och när strömmen
går i motsatt riktning, kommer halvcirkeln på andra sidan.
Låter man nu den elektriska strömmen växla riktning flera
gånger i sekunden, så får man alltså två ljusbågar, som
smälta ihop och breda ut sig till en hel cirkelrund skiva.
Ej långt efter det att Birkeland hade gjort denna
upptäckt, sammanträffade han med Eyde. Eyde hade å sin
sida länge gått och funderat på hur han skulle kunna få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
