Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Ur En berättelse från klitterna. Efter H. C. Andersen. Från danskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vattenfall vältrade mot kusten. Man måste verkligen ha ett övat
öga för att genast upptäcka fartyget därute. Det var en ståtlig
tvåmastare. Den lyftes just nu över reveln, tre fyra
kabellängder utanför den vanliga strandbrädden — den drev mot
land, stötte på den andra reveln och stod fast. Det var
omöjligt att lämna hjälp. Sjön var för våldsam. Den slog
mot fartyget och över det. Man tyckte sig höra nödropen,
dödsångestens skri, man såg folket ombord arbeta med
förtvivlans brådska men utan att förmå något mot elementens
raseri.
Nu kom en störtsjö och föll som ett tungt, krossande
klippblock över bogsprötet. I samma ögonblick var detta
försvunnet; men aktern lyfte sig högt över vattnet. Två
människor sprungo tillsammans ut i havet. De försvunno
— ett ögonblick, och en av de största vågorna, som rullade
upp mot klitterna, kastade en kropp upp på stranden. En
kvinna var det, ett lik, kunde man tro. Ett par av
kvinnorna rullade henne och trodde sig märka liv hos henne.
Hon fördes över sandkullarna till fiskarkojan. Vad hon
var vacker och fin, helt säkert en förnäm dam!
De lade henne i den torftiga sängen. Det fanns intet
linne i den. Där var ett yllelakan att svepa in sig uti,
och det var gott och varmt.
Hon kom till liv — men i feber. Hon visste alls inte,
vad som hade hänt, eller var hon befann sig. Och så gott
var det, ty allt vad hon höll kärt låg på havets botten.
Det gick dem därute så, som det sjunges i kämpavisan om
»kungens son av England»:
»Det var stor ömk att se däruppå,
det skeppet slogs allt i stycken små.»
Vrakstumpar och spillror drevo i land. Hon var den
enda överlevande av alla. Alltjämt for vinden tjutande
fram över kusten. Några ögonblick hade hon ro, men snart
kommo smärtor och skrik. Hon slog upp sina vackra ögon
och sade några ord, men ingen här kunde förstå dem.
Och nu — för allt vad hon hade lidit och stritt höll
hon i sina armar ett nyfött barn. Det skulle ha vilat på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
