Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Ur En berättelse från klitterna. Efter H. C. Andersen. Från danskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och så talade de icke mera utan gingo fram mot sitt
hem mellan sandkullarna.
Plötsligt höjde sig liksom en tjock rök från en av dessa,
där strandhavren icke band sanden. Det var en vindstöt,
som borrade sig in i kullen och virvlade de fina
sandkornen upp i luften. Det kom ännu en vindstöt, så att alla
de fläkta fiskarna, som hängde uppträdda på snören, slogo
mot husväggen; så var allt åter stilla — solen brände varmt.
Man och hustru gingo in i huset och voro snart ur
söndagskläderna. Sedan skyndade de över sandkullarna, vilka
reste sig som ofantliga sandvågor, som plötsligt hejdats i sin
rörelse. Sandrörets och strandhavrens blågröna, vassa strån
bröto av i färg mot den vita sanden. Ett par grannar
kommo dit. De hjälpte varandra att draga båtarna högre
upp i sanden. Vinden tog till. Den var bitande kall,
och då de gingo tillbaka över sandkullarna, yrde sand och
vass småsten i ansiktet på dem. Vågorna sköto vita toppar,
och blåsten klippte av den översta kammen, så att det stänkte
efter det.
Det blev afton, starkare och starkare ljöd en susning i
luften, tjutande, klagande som en härskara av osaliga andar.
Den överröstade dånet från havet, fastän fiskarkojan låg det
så nära. Sanden yrde mot rutorna, och emellanåt kom en
vindstöt, så att huset skakades i sina grundvalar. Det var
mörkt, men fram emot midnatt skulle månen komma upp.
Luften klarnade, men stormen rusade med oemotståndlig
kraft fram över det djupa, svartaktiga havet. Fiskarfolket
hade redan för länge sedan gått till sängs; men i detta Herrans
väder var det icke att tänka på att få en blund i ögonen.
Då knackade det på fönstret, dörren öppnades, och någon
sade: >Ett stort fartyg står fast på den yttersta reveln!»
Med ett språng var fiskarfolket ur sängen och i kläderna.
Månen var uppe. Det var tillräckligt ljust för att se —
om man blott hade kunnat hålla ögonen öppna för flygsanden.
Det var en sådan storm, att man måste krypa mellan
vindstötarna, om man alls skulle kunna komma fram över
sandkullarna. Liksom svandun flögo här i luften den salta
fradgan och skummet från havet, vilket som ett rullande, kokande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
