Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Den jylländska heden. Efter »Hedebogen», Jenny Velander och Erik Geete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig. Man måste göra klart för dem, att det lönade sig att
odla upp den karga marken, och lära dem, hur detta
odlingsarbete skulle bedrivas.
En hård kamp hade Dalgas att bestå mot ljung och
sand och västanstorm, men ej mindre hårt blev arbetet på
att övervinna böndernas inrotade misstro mot allt nytt. Inte
lönade det sig att strida mot naturkrafterna, invände de till
en början. Men genom möten och föredrag, råd och
anvisningar, både muntliga och skriftliga, och genom otaliga
folkskrifter skingrades befolkningens fördomar, och
småningom fick Dalgas hedborna med sig. Själv talade han så
lugnt och övertygande. Att det var en förståndig och
praktisk karl, det märkte bönderna också; och för övrigt fingo
de med egna ögon förvissa sig om att på heden kunde både
skog växa och skördar bärgas, bara man gick till väga på
det rätta sättet.
Men rätta sättet var icke det, som man hade försökt i
slutet av 1700-talet, nämligen att plantera den vanliga
skogstallen. Fastän den växer och trivs så bra i det övriga
Skandinavien, var det tydligt, att man här måste välja en
annan art. Hedeselskabet utvalde då det härdigaste och
förnöjsammaste skogsträd, som finns, nämligen bergtallen.
Den har sitt hemland på Alperna, där den går högre än
något annat träd, klänger sig fast utmed de brantaste
fjällsidor och bekläder de magraste grusbackar. Bergtallen
växer emellertid långsamt och blir nästan aldrig hög. Därför
kallas den också dvärgtall och är föraktad av många. Men på
hedarna skaffade den sig snart aktning. Förut hade det
alltid hetat: »Det tjänar ingenting till att plantera på heden,
för där kan ingenting gro.» Men nu blev det bergtallen,
som visade, att där också kunde bli grönt och lummigt.
Och icke nog med att dvärgtallen själv slog rot och växte
på heden: den gran, som man planterade tillsammans med
tallen, fick en helt annan växtkraft än den, som måste reda
sig på egen hand. Dalgas var den förste, som kom
underfund med detta, att dvärgtallen blir en huld fostermor åt
granen. Och numera bedrives skogsskötseln på heden så,
att när skyddstallen fyllt sin uppgift och granen blivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
