Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Nils Finsen. För Läseboken av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa länder. Nu finns det sådana vid nästan alla stora
sjukhus i världen.
Första gången saken i utlandet togs upp till offentlig
debatt var vid läkarekongressen i Paris 1900. Finsen själv
kunde, till följd av sjukdom, sorgligt nog ej försvara sin teori,
men institutets chef, överläkare Forchhammer, skulle tala i hans
ställe. De lärda åhörarna voro emellertid mycket tvivlande och
trodde mycket mera på en wienerläkare, Lang, som medfört
åtskilliga av sina patienter, vars sjuka hud han ersatt med en
sorts hud av läder, vilken dock naturligtvis skarpt stack av mot
ansiktshuden. Alla Finsens vänner började frukta för hur det
skulle gå — när dörren öppnas, och en skara av hans
patienter träder in. Där ser man ansikten, i vilka ärren knappast
äro synliga, och andra, där ärren sakna allt fult och
motbjudande. Alla ha porträtt i handen från den tid, då de
började kuren, och förändringen är så underbar, att hela
församlingen tvingas att erkänna Finsens seger.
Yi ha här följt Finsen i hans tvenne största
insatser på läkarevetenskapens område, men de voro ingalunda
de enda. Sin kännedom om ljusets underbara verkningar
utnyttjade han på flera andra sätt, så t. ex. genom att
påvisa solbadets betydelse och välgörande inverkan, därest det
tages med måtta. Med rätta sägs det, att Finsen även i
detta avseende varit upphovet till en världsrörelse.
Solbadens betydelse, som var känd av forntidens greker och
romare, hade under århundradenas lopp ej haft en enda
vetenskapsman till förespråkare.
Till och med sin egen svåra sjukdom utnyttjade Nils
Finsen till fromma för andra, som ledo av samma onda.
Beundransvärt tålig, som han var, kunde han underkasta
sig de allra strängaste fastekurer, då han trodde, att det
möjligen skulle kunna hjälpa honom — och följaktligen
även andra — att längre motstå sjukdomen. Han ville få
leva så länge som möjligt — men inte alls för sin egen
skull utan för alla dem, som han kunde hjälpa. Med den
yttersta noggrannhet men utan den ringaste ängslan
iakttog han förloppet hos sin egen sjukdom, gjorde dagligen
anteckningar oxn verkan av olika förskrifter ooli egna npp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
