Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Den lille hjälten från Haarlem. Av M. Mapas Dodge. Från engelskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålla sig vackert kvar på andra sidan. Haarlem skall inte
bli översvämmat, så länge jag finns här!»
Till en början gick det mycket bra. Men natten
närmade sig hastigt, och kalla dimmor stego upp från kanalen.
Gossen började darra av köld och rädsla. Han ropade högt,
han skrek: »Kom hit! Kom hit!» Men ingen kom. Kölden
blev starkare, hans lilla finger stelnade, och snart sträckte
sig domningen till handen och armen. Det värkte i hela
kroppen. Han ropade åter: »Far, kom, kom! Jag står
inte ut längre!» Och han ropade också på mor. Men
modern, som var en ordentlig holländska, hade redan stängt
alla dörrar och var besluten att nästa dag ge sin son en
riktig uppsträckning för att han utan lov hade stannat borta
över natten hos den blinde. Han försökte vissla. Kanske
kunde någon skolpojke vara ute så här sent och höra
signalen. Men han hackade tänderna av köld, så han kunde icke
få fram ett ljud.
Då bad han Gud om hjälp att hålla ut och fattade så
det beslutet: »Jag skall stanna kvar här till i morgon
bittida.»
Midnattsmånen gick upp och lyste över den ensamme
lille, som icke längre satt gränsle över vallen utan låg
orörlig med utsträckt arm och fingret alltjämt i hålet. Den
lille stackaren låg med sänkt huvud, men han sov icke, ty
allt emellanåt gned hans vänstra hand den högra armen, som
var tryckt mot vallen. Och ibland, då han vände sig om
vid ett verkligt eller inbillat buller, syntes hans ansikte,
blekt och vått av tårar, i det matta månskenet.
Yem får någonsin veta, vad han led under denna långa
vaka? Yem kan mäta den ångest och förtvivlan, som många
gånger fyllde hans lilla modiga hjärta denna hemska natt?
Han tänkte på sin varma, goda säng, på far och mor och
syskonen, som nu lågo och sovo därhemma. Men han
tänkte också på att om han drog sitt finger ur hålet, skulle
vattnet, som nu blivit ursinnigt genom det långa
motståndet, störta fram och icke stanna, förrän det spolat bort hela
staden. Ja, han skulle hålla ut ända till morgonen — om
han icke dog innan dess.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
