Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. I stenkolens land. Efter Franz von Jessen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gruvarbetarna låna mig en av sina hackor, för att jag
skall försöka bryta kolen. Det ena försöket efter det andra
misslyckas. Jag förmår blott hugga några hål i kolväggen
än här, än där, aldrig på samma ställe. Det är icke
möjligt att finna en ställning, vari jag kan komma åt att slå
ordentligt. Här finns ju intet utrymme. Vi kunna knappast
stå upprätt, och stället, varifrån jag skall bryta, är ett hål,
som icke är en halv meter i genomskärning.
Arbetarna se på med ett leende, som låter deras vita
tänder skymta i ansiktets kolsvarta mask. De växla
sinsemellan några anmärkningar och förklara så, hur jag skall
bära mig åt. Det går redan något lättare. Däremot är det
fortfarande omöjligt att beräkna slagen. Jag bryter blott usla
små stycken. Helt annorlunda blir det, då gruvarbetarna,
alla fyra på en gång, angripa brottet, så att deras hackor
korsas men ändå aldrig stöta ihop. Än på huk, än på knä,
med överkroppen än långt framåtböjd, än åter långt
tillbakadragen lossa de klump på klump, skrapa ur hålet och driva
åter in hackan just på den punkt de vilja och just så djupt de
vilja. Inför mina ögon växer brottet. Det välver sig inåt och
uppåt, medan dammet står tätt i hålan och beslöjar det
osäkra, flämtande skenet från våra små lyktor.
Jag börjar bli förtrogen med gruvan. Jag skiljer på
dess ljud, draget från luftsugen, signalslagen nedifrån,
kärrornas rasslande bort över spåren, hackornas slag och
kolens knastrande, när de falla ned från brottet. Också här
ha tingen sin ordning och sitt enformiga vardagsliv. På
samma ställen mötas på samma tider samma svarta män
med ljus i bälte och hand. Dag ut och dag in växlas
samma ord om samma arbete. På ljudet av stegen bort över
kolstoftet kunna hästarna i sina evigt mörka spiltor höra,
när vilan är förbi och släpet åter skall börja.
Långsamt vandra vi tillbaka till de högre gallerierna,
där draget suger, så att luften känns riktigt kall efter
vistelsen i gruvans djup. Lass på lass av det dyrbara
mineralet går förbi oss. Inne i sidogångarna skymta vi de små
ljusen i gruvarbetarnas bälten och höra slagen från hackorna,
som lossa det svarta, under årtusenden hopade guldet. Fyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
