Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. I stenkolens land. Efter Franz von Jessen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skumpande och slingrande rassla de åstad i skymningen
som svarta, klumpiga troll på flykt.
Gallerierna bli längre och trängre. Det elektriska ljuset
lämnar oss, och vi ha ingenting annat att lita till än våra
små lyktor. Draget från luftsugarna är knappast märkbart
mera. Visserligen slippa vi då också ifrån koldammet, vilket
stack i huden som yrande sand. Men i stället känns det
tryckande hett. Kläderna klibba fast vid kroppen.
Allt oftare måste vi nu draga oss inåt sidokamrarna.
Genom mörkret, som fortfarande är tätt, kommer en häst,
med framåtlutat huvud och följd av de kolkärror, som han
släpar framåt spåren. Jag höjer lyktan för att se på detta
underjordiska djur och möter hans stora, fromma och trötta
ögon. Närmare hundra hästar leva här nere i gruvan. Från
den dag de sänkas hit ned på hissen, darrande av skräck,
och till den dag det är ute med deras krafter, se de icke
dagens ljus. De ha sina stall här nere. De fodras och
vattnas i det eviga mörkret. När man ser, att de ej förmå
mera — och gruvarbetaren är öm om sina hästar — sättas
de åter på hissen och firas upp. Men många överleva icke
denna återfärd — de dö på vägen av hjärtslag. De, som
komma levande upp, förfäras över ljuset, som deras ögon ej
längre tåla, och över allt, som de se men nu för länge sedan
glömt. Den rätta barmhärtigheten är att göra slut på deras
liv, innan de föras till hissen.
Min förare går nu med mig in i en »återvändsgränd», ett
friskt kolbrott, som har öppnats. Snart stå vi framför
kolväggen, där fyra män arbeta, och vi ha alltså nu sex lyktor,
med vilkas hjälp vi kunna upplysa det lilla rummet. Väggen
är betäckt med kritsiffror. Det är ingenjörernas och
gruvinspektörernas märken, som ange, att arbetet kan fortsättas
på detta ställe utan fara, för så vitt människor kunna förutse
det. När gruvarbetaren nästa morgon kommer till sin
arbetsplats, skall han övertyga sig om att föregående dagens
datum och ett överenskommet märke finnas på kolväggen.
Fattas detta, får han icke börja bryta kol där, enär
ingenjörerna då frukta ras med påföljande gasutströmning eller
andra utbrott, som kunna medföra oberäkneliga olyckor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
