Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 35. Louis Pasteur. För Läseboken av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i längden. Det är dig, som jag har att tacka för min
uthållighet i det dagliga arbetet. Att se uppåt, att lära något
varje dag, att söka komma högre, det har jag lärt av dig.
Jag ser dig ännu, när du efter dagens släp om kvällen Jäste
en berättelse från kriget, som kom dig att tänka tillbaka
på den ärofulla tid, då du själv var med. Under det att du
lärde mig läsa, lärde du mig också Frankrikes storhet.»
Då något senare, vid Pasteurs 70-års jubileum,
borgmästaren i hans födelsestad i spetsen för en deputation
överlämnade en bild av det lilla hemmet till honom, blev han så
gripen, att han ej förmådde tala. Han blev sittande med
ansiktet dolt i händerna, och hans rörelse grep alla, som voro
i salen. Slutligen reste sig republikens president och
omfamnade honom. Då brast jublet löst.
Yid denna tid, år 1892, var emellertid Pasteur en bruten
man. Fröet till sjukdomen, förlamning, hade nedlagts hos
honom redan på 1860-talet, då han sysslade med silkesmaskens
sjukdom. Han satt dag efter dag i den höga, torra värme, som
dessa djur behöva. Han blev sjuk, och läkaren sade till
honom: »Om ni fortsätter på detta sätt, kan det bli döden. Ni
blir säkert lam.»— »Doktor», svarade Pasteur, »jag är nära mitt
mål; jag är nära att göra en upptäckt. Komme, vad som komma
vill — jag gör min plikt.» Och han gjorde upptäckten men
blev lam. Likväl arbetade han sedan i trettio år.
Att Pasteur ännu i den dag, som är, framstår för sitt
franska folk som en nationalhjälte, beror ej blott på hans
underbara livsgärning utan också på att han var en så
sällsynt ädel personlighet. Ingen kunde mera ödmjukt och
anspråkslöst bära pris och berömmelse än han. Ingen kunde
mer innerligt glädjas åt yrkesbröders framgångar, ingen känna
starkare medlidande med sjukdomens offer eller ivrigare
söka bispringa dem. ömmare kunde ingen far vara mot de
små, som sökte hans hjälp, än Pasteur. Då en gång en liten
flicka, som blivit biten av en hund, fördes till honom, vägrade
han i början att behandla henne, emedan han förstod, att det var
för sent. Pasteur visste också, att det skulle skyllas på hans
metod, som då ännu ej var höjd över tvivel, om kuren
misslyckades. Men slutligen kunde han ej längre motstå föräldrarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
