Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 37. Santa Annunziata För Läseboken av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olyckor. Och än i dag sätta fromma katoliker upp små
marmortavlor med inskrifter, som uttala en rörande
tacksamhet mot himladrottningen. Ty henne tillskriva de äran
av att den kära anförvant, som de bett för, blivit frisk
igen.
Underbart tyst och stilla är det i det lilla templet med
dess många helgonbilder och vackra ljuskronor av brons
eller bergkristall. Ingen stör oss, då vi dröja inför de gamla
målningarna, som föreställa fartyg i rasande storm eller
olyckor, som kunna hända på färdevägar till lands, t. ex.
åskslag, eller att fordonet störtar ned i en avgrund. Målningarna
ha skänkts till kapellet av människor, som velat till jungfru
Maria frambära sitt tack för räddning ur dödsfara. Här och
där äro även marmortavlor uppsatta till minne av
hädangångna klosterbröder. På en av dem, som är från 1200-talet, nedkallas
välsignelse över broder Hildebrand, som var född i Västfalen
och vistades här några år, innan han dog. Säkert var han en
av de många bröstsjuka, som klosterordnarna brukade sända
hit ned, för att de i Rivierans underbara luft skulle återvinna
hälsa. En av våra främsta författare, Oscar Levertin, som
i sin ungdom vistades i Mentone för ett bröstlidande, berättar,
sedan han skildrat klosterkyrkans inre, följande om munkarna
därstädes:
»Framme vid altaret är en av bröderna sysselsatt med att
fylla en oljelampa — i morgon är det helgdag. Det är en
trettio års man med matta, insjunkna ögon och ett
smärtsamt drag av hårt tillkämpad resignation kring de bleka,
blodlösa läpparna. Han erbjuder sig att vara vår vägvisare
i klostret och leder oss först ned till ett bönrum under själva
kyrkan, där biktstolar äro inmurade i väggarna och de
rödvioletta glasrutorna insläppa en matt dager. Härifrån
kommer man ut till den av stenmurar omgärdade
klosterträdgården, där munkarna hava sina täppor med rosor och
balsamin. På ena sidan går en lång gång, bristfälligt övertäckt
av ett spåntak, där munkarna roa sig med att spela boccia
ett kastspel med träkulor, påminnande om de gamlas
diskus-kastning. — — — En smal trappa med nötta steg leder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
