Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 39. I Sankt Bernhardsklostret. Fritt efter Annie Wall m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En liten flaska med någon stärkande dryck hänges vid
deras hals. När de funnit någon förolyckad, bjuda de
honom flaskan och springa därefter, så fort de förmå,
tillbaka till klostret för att skaffa hjälp.
överst uppe på den stora trappan i klostret, vilken
leder till kyrkan, ser man på en ställning en stor
uppstoppad Sankt Bernhardshund. Det är den kloke och trogne
Barry, som på tolv år räddade fyrtio människor. En gång
fann han under en snöstorm en moder med sitt barn liggande
i snön. Kvinnan var död, men den lille gossen slog upp
ögonen, när hunden krafsade undan snön. Barry lyfte upp
den lilles huvud och räckte honom flaskan. Men gossen
förstod honom ej. Han föll i stället i gråt, när han fick se
den stora hunden. Barry började då slicka gossens frusna
händer och såg på honom med sina kloka ögon. Då förstod
den lille, att hunden ville hjälpa honom, och kravlade sig
upp på hans rygg. På det sättet red gossen genom de djupa
snödrivorna fram till klostret. Barry drog i klocksträngen,
och en klosterbroder kom och öppnade. Han tog emot
den halvt förfrusne gossen och gav honom lämplig vård.
Snart nog blev den lille återställd, men han stod nu
ensam i världen. En rik man, som fick höra om gossens
underbara räddning, tog honom till sig och uppfostrade
honom.
»Händer det ofta olyckor här uppe?» frågade en av de
resande den munk, som förevisade klostret. »Ja, förra året
blev två klosterbröder överraskade av en lavin. En av dem
omkom. De hade den gången ej någon hund med sig.
Klostrets böcker har också mycket att berätta», fortfor han.
»För omkring hundra år sedan inträffade ett snöskred, som
begravde fyrtio människor.»
Ibland bli dock människor räddade på det mest
underbara sätt, Munken berättade, vad som en gång hände i en
by i Graubiinden. I ett hus vid byn voro några barn ute
och lekte. De små roade sig av hjärtans lust. Några äldre
personer höllo på med arbete utomhus. Plötsligt hörde de
ett starkt dån och sågo, hur snömassan ovanör dalen började
röra sig som vågorna på ett hav. Den bröts sönder, virvlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
