Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 41. En bestigning av Monte Rosa. Efter H. N. Pallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på ett hotell i alpbyn Alagna och övervakar förarnas
förberedelser till den långa vandringen upp till Europas näst
högsta berg, Monte Rosa.
Utrustningen består av proviant för två dagar och tre
personer samt av tre isyxor, tre par snöskor av rotting och
ett 50 meter långt gletscherrep. Varje man medför två par
snöglasögon och två par dubbelvantar samt dukar att linda in
ansiktet med till skydd mot kölden. Klädseln för övrigt är
av den beskaffenhet, att den ger skydd mot vilken köldgrad
som helst. Föraren, som är en man om 50 år, heter Gilardi
och bäraren, en respektabel jätte på 20 år, Chiara.
I sicksack upp genom skogen följer man i mörkret steg
för steg efter föraren. Men morgongryningen kommer
hastigt som genom ett trollslag, och snart börjar solvärmen
verka på snön, så att man sjunker ned till knäna eller
midjan, under det att i skuggan av klipporna snön ligger hård
som is, så att man får hugga sig steg med yxa.
En väldig lavin måste vi över, oaktat den stannat på
en obehagligt brant bergvägg. Det är inget nöje att tänka
sig, hur det skulle gå, om lavinen satte sig i rörelse nedåt
till avgrundens botten.
Över oss i nordväst tindrar Lyskamms pyramid med
sin underbart glittrande gletscher, och framför oss i norr
ligger en brant klippmassa som en kolsvart ö i det bländvita
jökelhavet. På klippans översta krön är den lilla
skyddshyd-dan Gnifetti belägen, 3,640 meter över havet. Mont Blancs
lodrätt stupande, gletscherklädda vägg tindrar i solljuset
som ett slott av kristall. Men det är åtta mil dit.
Från flera håll komma de skönaste molnbildningar bolmande
upp mot oss, och under en kort frukostrast på den klippa,
som i väster begränsar gletschern, njuter ögat omåttligt av
de underbart mjuka dimslöjorna. Däremot ger rasten ingen
vila, ty klipporna äro brännheta av solstrålningen och så
branta, att man ej kan sitta utan måste antingen stå eller
ock ligga raklång med fara att glida ned på gletschern.
Den lilla Gnifettihyddan, som är uppförd av italienska
alpklubben, blir omsider synlig, och efter 10 timmar ha vi
nått den första viloplatsen på vår långa isvandring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
