Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 44. Ur På väg till Mariazell. Av Peter Rosegger. Från tysk-österrikiskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig helt förnämt dragas fram över åkern. Där satt jag och åkte
och förtjänade på det sättet mitt bröd. Det var nämligen
så, att jordmånen på fältet här och där yar så mager och
hård, att harven inte kunde tränga ner riktigt utan bara
krafsade helt litet på ytan. Därför måste harven på sina
ställen göras tyngre, och det helst med en levande vikt, som
i rättan tid kunde hoppa av och på. För den uppgiften
var jag som klippt och skuren, liten och snabb i
vändningarna, som jag var.
Jag tyckte det var så väldigt roligt, när oxarna riktigt
voro i tagen och harven rensade undan duktiga tag och
hoppade upp och ner, så att far ropade till mig: »Håll dig
fast, pojke, annars faller du av!>
Då hände en dag det underbara.
Morgonen förut hade min andre bror blivit född, och
glädjen stod högt i tak. När vi nu körde harven runtomkring
det starkt sluttande, fyrkantiga fältet, var far en smula
övermodig och klatschade ljudligt med piskan. Vi körde just förbi
ett stenrös, bevuxet med buskar, då far — säkerligen för den
lilla pojkens skull — å ny o fick lust att svänga piskan och
klat-scha med den. Just i detsamma flög en järpkull helt förskräckt
upp ur buskarna — oxarna gjorde ett väldigt skutt och satte i
väg i vild fart med harven och mig nedför den branta åkern.
De kommo med rasande fart. Harven hoppade högt upp i
luften, och i nästa sekund låg jag under tänderna på den
och släpades med framåt.
Far lär ha slutit ögonen och tänkt: »Min Gud, knappt
har den lille kommit till världen, förrän den store går bort.»
Därpå slog han ihop sina händer och ropade upp mot
himmeln: »Hjälp, du heliga jungfru Maria i Zell!»
Under tiden hade oxarna kommit ner för sluttningen och
syntes inte mer. Långt borta, ovanpå den bruna fåran, som
harven gjort tvärs över åkern, låg en liten hög utan att röra
sig.
Far sprang fram och lyfte upp den från marken — då
började den att helt otillständigt gallskrika. Hela pojken
var nersmetad med jord. Ena armen på linneblusen var i
trasor, och nedför den vänstra vaden rann det blod. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
