Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 44. Ur På väg till Mariazell. Av Peter Rosegger. Från tysk-österrikiskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
övrigt hade ingenting hänt. Även oxarna stodo oskadda
på andra sidan av åkern.
Nu tog far mig på armen. Jag hade kunnat springa tio
gånger bättre än han. Men far inbillade sig, att jag måste
bäras — förmodligen därför, att far kände sig så vek om
hjärtat och så tacksam för att jag ännu levde. När jag hörde,
att jag egentligen varit i livsfara och vid det här laget
rätteligen skulle ha burits hem alldeles söndertrasad, började jag
gallskrika igen.
Far funderade senare över saken och kom till den
slutsatsen, att han borde visa sin tacksamhet genom att företaga
en vallfärd med mig til] jungfru Maria i Zell.
Jag var lycksalig, ty jag hade länge önskat att få
göra en färd till den bérömda vallfartsorten. Alltsedan jag
i min mors andaktsbok sett några avbildningar från Zell,
var Mariazell för mig medelpunkten för all härlighet på
jorden. Och så ofta far och jag numera arbetade
tillsammans på åkern eller i skogen, måste far berätta för mig allt,
vad han visste om Zell, och mera till. Och så uppstod hos mig
en idealvärld av solglans och gyllene skimmer, full av
heliga biskopar, präster och jungfrur, av änglar, som sjöngo
eller spelade på harpa, och mitt bland dem alla, omgiven av
levande rosor, himladrottningen Maria.
Och så en vacker dag — det var sankt Mikaelsdagen —
togo vi oss ledigt redan klockan tio på förmiddagen, klädde
på oss våra helgdagskläder och gnedo in våra fötter med
talg. Far åt, vad mor satte fram för oss —jag kunde
ingenting äta för idel högtidsglädje. Jag gick oroligt av och
an i kammaren, fastän man rådde mig att vila nu — jag
skulle tids nog bli trött. Att vila sig först och bli trött
sedan, det syntes mig inte vara den rätta ordningen.
Slutligen togo vi vår matsäck med oss och gåvo oss i
väg, sedan vi lovat att bedja hos den heliga modern i Zell
för alla därhemma.
Jag kände knappt, att mina fötter rörde vid jorden — så
lycksalig var jag. Solen lyste med sitt söndagssken, fast det
var mitt i veckan. Far hade gjort sig en pilgrimsstav av
hassel. Och det hade jag med. Och så vandrade vi bort från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
