Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 44. Ur På väg till Mariazell. Av Peter Rosegger. Från tysk-österrikiskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi gjorde som alla andra — vi släpade oss fram på
knäna till den heliga bilden, och jag förundrade mig bara
över att man kan gå så bra på knäna utan att någonsin ha
lärt sig det.
Redan samma afton besågo vi kyrkan och dess
skattkammare. Stora kistor voro fyllda med skänker av guld
och silver från sådana, som blivit hulpna ur nöd. Men alla
dessa dyrbarheter beredde mig inte hälften av det nöje som
de tavlor, vilka hängde i de långa gångarna. Där funnos
eldsvådor, översvämningar, åskslag, överfall av turkar, så
att det var alldeles fasaväckande. Det fanns knappt en
olycka eller ett tänkbart mänskligt elände, som inte här i
kyrkan i Zell blivit framställt i bilder. Allt detta var också
gåvor från människor, som blivit räddade ur sådana
farligheter, som tavlorna föreställde.
Yi stego även upp i tornet. Det var en förfärligt lång
trappa upp genom den dystra muren; och hur ofta måste
inte fars rockskört ha slagit honom på benen, innan han
kom upp! Slutligen hamnade vi i ett stort rum, där två
jättestora klockor hängde mellan tunga bjälkar av trä. Jag
gick till ett fönster och tittade ut — men du helige Josef,
var voro hustaken? De lågo ju långt nere på marken. Och
där borta kravlade en pilgrimsskara som små myror på den
vita strimman, som vägen bildade.
Då tornväktaren fick se pilgrimerna, började han och en
annan karl att draga i tågen till den ena klockan. Den kom
långsamt i rörelse; och då kläppen rörde vid den, blev det
en skräll, så överväldigande stark, att jag trodde, att huvudet
skulle spricka. Jag gömde mig tjutande hos far, och han
var så snäll och höll fingrarna i öronen på mig, till dess
att pilgrimsskaran kommit in i kyrkan och klockorna
tystnade. Nu såg jag, hur de båda karlarna av all makt sökte
få klockan att stanna genom att hålla i tågen.
Ögonblickligen sprang jag fram, redo att hjälpa, och skulle just
taga fatt i det tredje nedhängande klocktåget — då jag utan
vidare slängdes undan ända bort till bjälklaget.
»Håll fast, håll fast!» ropade tornväktaren till mig. Och
då klockan omsider blivit bragt att stanna och vi åter stodo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
