Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 56. Bland ryska bönder. Efter Ida Bäckmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det dröjde ej heller länge, förrän en stark, oskolad röst
skar genom luften. Jag vet knappast, om jag skulle kunna
kalla dessa toner vackra, ty de mera piskade än smekte
mitt öra. Men de ägde den tygellösa vildhetens tjuskraft.
Då kören stämde in, fick sången ett lugnare tempo utan
att likväl därvid det svårmod dämpades, varom den tillika
bar vittne.
Ett skallande skratt från skördefolket ryckte mig ur
mina tankar. Yar det väl samma människor, dessa, som
nu lekfullt kastade den avmejade säden på varandra,
och de, vilkas mäktiga, klagande toner nyss gjort ett så
vemodigt intryck på mig?
»Låt oss gå!» sade jag i hopp att komma undan allt
detta, som förbryllade mig. Yi voro snart inne på själva
byvägen. Den var bred och grå, och på ömse sidor om den
stodo hus vid hus ungefär så tätt som utefter gatorna i våra
småstäder. Hus är dock en alltför vacker benämning på de
ruckel, i vilka människorna här bodde. Yi närmade oss nu en
stuga, så lik en häxas boning, som någonsin en sagoförtäljare
kunnat framtrolla den. Taket hade tröttnat på den plats det
haft från början och krupit långt framom gaveln. Yilket
ögonblick som helst hotade det att glida ned på väggen.
Yäggarna voro gistna och hålen i stockarna igenstoppade
med trasor och halm. Av fönster fanns här ett enda med
små rutor, men dessa voro så smutsiga, att de ej läto oss
få ens den svagaste aning om vad som fanns innanför dem.
En storväxt kvinna stod vid dörren och sköljde upp
barnkläder i en gryta. Hon hälsade vänligt på oss och bad
oss stiga in. Yi gjorde så, men helst skulle jag velat
ögonblickligen störta ut igen — så tjock och kväljande var
luften härinne. Då jag hunnit något så när vänja mig vid
den, såg jag mig omkring. Rummet var litet och lågt.
Yid ena långsidan stod en väggfast säng, och över denna
hängde i taket en vagga, där två barn om ett och tre år
lågo. Ett bord med blecksamovar,1 en bänk och en stol
fulländade möbleringen.
1 Samovår = tekök.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
