Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 61. Den sibiriske nybyggaren. Efter H. Rosenberg och J. Stadling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61. Den sibiriske nybyggaren.
Namnet Sibirien bar en ohygglig klang, när man tänker
på de många tusen olyckliga, som förvisats dit av ryska
regeringen att levande begravas. För dem är Sibirien
ödeviddernas, de ändlösa, vilda skogarnas, den isande
köldens land.
Men det finns också massor av människor, för vilka
ordet Sibirien klingar lika lockande som ordet Amerika för
våra emigranter. Det är för Rysslands svältande miljoner,
som Sibirien är hoppets land, landet, där de kunna få jord
och betesmark, så mycket som de behöva för att mätta sig
och de sina.
I något över ett halvt århundrade har också en oavbruten
ström av frivilliga utvandrare rört sig från det europeiska
till det asiatiska Ryssland. Denna folkström har svällt ut
under sådana år, då den ryska åkerjorden härjats av
missväxt, och efter tillkomsten av den stora sibiriska järnvägen
på 1890-talet har emigranternas antal ökats till ett par hundra
tusen om året. Det var också för att få Sibirien koloniserat,
som ryska regeringen anlade banan. Åtminstone var detta ett
av de viktigaste ändamålen.
Men under nödår strömma kolonister till i sådana
massor, att järnvägen knappt förmår att frakta dem. Yid
gränsstationen mellan Europa och Asien kan man därför få se
dem hopade i tusental under väntan på tåglägenhet
österut. En svensk, som på våren 1898 reste genom Sibirien,
skildrar sina intryck från den första sibiriska
järnvägsstationen sålunda: »På den långa perrongen och omkring
stationen vimlade det av emigranter: män, kvinnor och barn,
utmärglade av hunger, höljda i trasor, stinkande a\ smuts
och med detta hjälplösa, slöa uttryck, vilket jag så väl
kände igen från vistelsen i Ryssland under hungeråret
1892. Medan vi väntade på Sibiriatågets avgång, gick jag
till en grupp emigranter. Jag frågade dem, varifrån de
voro, och vart de ämnade sig. Innan jag hann erhålla något
begripligt svar, stod jag omgiven av en hop män, kvinnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
