Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 63. I Tibet. Efter Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ihop, så att bördorna blevo lättare. Vi hade knappt hjärta
att slakta de sista fyra fåren, som nu självmant följde oss
som hundar, och det behövdes icke heller, då Aldat i en
dalmynning lyckades överraska och fälla två antiloper med
smäckra, lyrformiga horn.
Jag njöt dock av resan och av att veta, att jag överallt
var den förste europé, som vandrade över dessa ödsliga berg,
där inga andra stigar funnos än de, som upptrampats av
vilda djur, och inga andra spår än de, som intryckts i marken
av jakar, kulaner och antiloper. Territoriet är herrelöst.
Floder, sjöar och berg sakna namn. Allt tillhör mig; det är
min egendom för ett par månader, mitt eget land. Liksom
skeppet gungar sin spårlösa ban genom världshavets dyningar,
så kryssa också vi oss fram över och mellan Tibets
bergskedjor, jättelika vågor, förvandlade till sten.
Då jag efter en hård dag, den 6 augusti, gick ut i natten,
var himlen molnhöljd. Endast ett gletschermassiv i söder
beskuggades ej, och dess kyliga firnfält1 voro blekt belysta av
månen. Mina tjänare sovo djupt. Karavandjuren hade
tjud-rats, lägerelden slocknat. Endast bäcken sjunger sin sorlande,
gråtmilda sång bland skifferskivorna. Tyst och stilla vakar
natten ensam över ödemarken. Runt omkring på alla håll
utbreder sig ett kaos av obesvarade frågor och olösta gåtor.
Långt bort i söder anar man Himalajas kam och längre bort
Indien med sina kvava djungler. I den fjärran västern
insnärja sig våra tibetanska berg i Pamirs högland, och då
solen går upp hos oss, har hon redan gjutit sina
morgonstrålar Över Mittens rike. Förgäves spanar jag efter en eld
eller spåret av en människa. Jag har uppnått en obebodd
och obeboelig del av jorden. Jag känner mig försvinna som
ett stoftgrand på dess omätliga yta och tror mig förnimma,
huru planeten med svindlande fart fortsätter sin rastlösa
rullning bort genom rymden.»
1 Firn kallas snö, som övergått till rnnda iskorn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
