Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 75. Hinduänkornas vän. För Läseboken av Anna Sörensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av skräck, men hennes man höll vakt vid hennes sida, ända
tills dagen grydde. Så småningom gjorde de sig en enkel
hydda. I tretton år bodde de där och fingo under denna
tid en son och två döttrar. I allt var den fromme
braminen en rättrogen hindu utom i en punkt: han kunde ej
förstå, varför icke kvinnor skulle få studera och lära sig sanskrit,
det språk, på vilket hinduernas lärda män skrivit sina
böcker. Därför undervisade han själv sin hustru, och hon läste
sedan i sin tur med sin dotter Eamabai, som visade sig ha
särskilt lätt att tillägna sig de heliga skrifterna.
Då Ramabai var nio år gammal, bröt hela familjen upp
från skogshemmet och begav sig ut på pilgrimsresor, som
varade i sju års tid. Fadern hade givit ut allt, vad han
ägde, i synnerhet genom sin gästfrihet mot pilgrimer. Så
blev hela Ramabais barndom en tid av fattigdom och
hemlöshet. Hennes föräldrar vandrade från den ena heliga
vallfartsorten till den andra. De stannade någon tid på varje
plats, badade i de heliga floderna eller dammarna samt besökte
templen och tillbådo gudarna där. Sitt uppehälle fingo de
genom att läsa ur de heliga skrifterna för dem, som besökte
templen. Åhörarna brukade nämligen frambära gåvor av
frukt, kläder och pengar till dem, som läste.
Under alla vandringsåren fortsattes Ramabais
undervisning. Hennes föräldrar eller hennes bror läste med henne
varje morgon. På det sättet lärde hon sig icke blott sanskrit
utan också Indiens olika talspråk och kunde utantill
tusentals verser ur de heliga skrifterna.
Så inträffade en mycket svår hungersnöd. Den räckte
i flera år, men värst var den åren 1876—1877. Det blev en
tid av den yttersta fattigdom för Ramabais familj. Fadern
var gammal och nästan blind, och varken hon själv eller
syskonen hade lärt något yrke, som de kunde förtjäna sitt
uppehälle med. De pengar, som de sparat ihop, användes till
allmosor åt braminerna, ty de hoppades att på det sättet
behaga gudarna. De drogo omkring till heliga ställen för
att dyrka olika gudar och för att bada i heliga floder och
dammar. De trodde, att de därigenom skulle bli renade
från den synd och skuld, som bragt fattigdom över dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
