Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 75. Hinduänkornas vän. För Läseboken av Anna Sörensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Innan aftonen kom, var det ett tjugotal, som sade, att de
längtade efter att bli kristna. De samlades under den
följande tiden till gemensam andakt. Då ryktet spred sig,
att Ramabai gjorde flickorna till kristna, utbröt en verklig
storm av förtrytelse. I tidningarna gjorde man våldsamma
angrepp mot Ramabai, och ungefär tjugofem elever
återkallades från hennes skola. Själv svarade hon, att flickorna
hade fullständig frihet, men att det icke kunde undgås, att
de kommo under kristligt inflytande, eftersom anstalten
förestods av en kristen.
Ramabai hade under årens lopp nått fram till én djupare
tro. Förut hade kristendomen mest varit en förståndssak
för henne, men nu fylldes hon alltmer av verklig kristen
andekraft. Så var hon rustad för ett arbete, som skulle
ställa ännu mycket större krav på henne.
Ar 1897 utbröt en förfärlig hungersnöd i Central-Indien.
Så fort Ramabai hörde talas om denna nöd, kände hon det
som en kallelse att gå dit och rädda unga änkor från att
dö av svält. Hon visste nämligen, att änkorna alltid bli de
första offren för svälten. De kastas ut att dö eller att
leva i djupaste elände. Ramabai hade visserligen inga pengar
till änkornas underhåll, men hon reste ändå, i hopp att Gud
skulle bereda någon utväg. Hon skrev en gripande vädjan.
Bland annat sade hon: »Hela mitt hjärta är fyllt av
medlidande vid tanken på den fara, som unga barnänkor nu
utsättas för. Min himmelske fader, som hjälper i nödens
tid, har låtit mig få rädda sextio änkor. Fyrtiosju av dem
skola sättas i skola, de andra önska arbete. Det har ej
varit lätt att vinna dem eller att föra dem hit från
centralprovinserna, och föda och kläder kosta ej så litet. Svårare
är dock att lära dem hyfsning och renlighet, ty somliga äro
ej mycket bättre än oskäliga djur.» Ramabai kunde dock ej
nöja sig med vad hon gjort utan måste försöka rädda
ännu fler. Men hur skulle hon få medel? Hon skriver:
»Mina flickor och jag äro villiga att offra vår bekvämlighet
och leva så enkelt som möjligt. Om så behöves, skola vi
nöja oss med ett tarvligt mål mat om dagen. Så länge en
plats finnes och vi ha en munsbit kvar, vilja vi bistå våra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
