Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 88. I Mahdins våld. Ur »Genom öknen», berättelse av H. Sienkiewicz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kamelens trav vaggar; hans galopp känns som en
gungande rörelse, och i början hade barnen rätt roligt åt
den rasande farten. Men efter en stund började det gå runt
i lilla Nells huvud, och det svartnade för hennes ögon.
»Stas, varför rider vi så gräsligt fort?» ropade hon.
»Kamelerna måtte visst skena, och nu kan karlarna inte
hejda dem», svarade han.
Men när han såg, att den lilla flickan bleknade, började
han ropa till beduinerna i spetsen för tåget, att de skulle
sakta farten. Följden blev endast, att skränet »Jalla»
upprepades, och djuren rusade framåt som besatta.
På sina upprepade tillrop fick gossen intet svar. I stället
såg han, hur Idris’ bror Gebhr, som red bakom honom,
ideligen med piskan drev på den kamel, som de båda barnen
sutto på. Då började han misstänka, att icke allt stod rätt
till. Det var icke kamelerna, som skenade, utan det var
karlarna, som av någon särskild orsak hade så bråttom.
Full av harm skrek han med sina lungors hela kraft:
»Halt!»
»OnskouU (Tig)! röt Gebhr bakom honom. Och de
stormade vidare.
I Egypten bryter mörkret in vid sextiden. Då slocknade
aftonrodnaden, och en rödfärgad måne höjde sig över öknen.
Tystnaden bröts endast av kamelernas kippande
andetag, deras hovars klapprande mot sanden och piskornas
knallande. Nell var redan så utmattad, att Stas måste stödja
henne i sadeln, och i varje ögonblick frågade hon, om de ej
snart voro framme. Men förgäves sågo sig båda barnen
spejande omkring. En timme förgick, så ännu en — ingen
lägereld, inga tält stodo att upptäcka.
Då dagades den förfärliga sanningen för Stas: man
hade rövat bort dem.
« *
•
Stas’ första tanke var att dölja sanningen för den
stackars Nell. Men då flickan gång på gång frågade, varför
kamelerna sprungo så förfärligt, insåg han, att detta var
omöjligt. Han böjde sig fram mot henne och viskade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
