Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 88. I Mahdins våld. Ur »Genom öknen», berättelse av H. Sienkiewicz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med sin svarta nos och sprang bort till den slocknade
elden, där kvarlevorna efter måltiden lågo. Snart hörde
man, hur lamm- och getknotorna maldes sönder mellan hans
väldiga käkar. Därpå klunkade han i sig ett helt ämbar
vatten och följde sedan med friska krafter karavanen.
Sudaneserna skulle ,helst velat göra sig av med honom, men de
vågade sig ej på det väldiga djuret.
Snart grydde morgonen. Himmeln skimrade i
pärlmuss-lans färg. Solen bröt fram ur österns moln likt en
eldpelare och göt ett bländande sken över rymden och de
omätliga sandfälten.
Fram på dagen blev hettan olidlig. Ej en molntapp
fanns på himmeln, men nere vid synranden uppsteg ett
grått dis. Över karavanen svävade några gamar, vilkas
vitt utbredda vingar kastade rörliga svarta skuggor på den
gulgrå sanden. I den glödheta luften kände man
någonting liknande brandlukt, och kamelerna fnöso hörbart. En
av beduinerna närmade sig Idris.
»Här är ofärd å bane», sade han.
»Vad tror du?» frågade sudanesen.
»Onda andar har väckt upp vinden, som sover västerut
i öknen. Den reser sig ur sanden och stormar nu emot oss.»
Luften stod full av ett fint, rött damm, genom vilket
solen lyste som en stor kopparskiva. Framför karavanen
utbredde sig en jämn slätt, vid vars rand arabernas skarpa
ögon upptäckte ett moln. Det slungade ut rökpelare liksom
ur ofantliga skorstenar. Beduinerna visste, vad detta betydde,
och betogos av skräck. Idris lyfte upp händerna, satte dem
för öronen och började göra bugningar för den
frambrusande sandstormen.
Men den mäktiga naturkraften kom störtande mot
kamelerna med så fruktansvärd kraft, att de så när fallit till
marken. Djuren trängde tätt ihop sig med huvudena vända
inåt. Oerhörda sandmassor satte sig i rörelse. Över
karavanen sänkte sig mörker, och i stormens dån hörde man
underliga röster, som liknade än skratt, än gråt, än rop om hjälp.
Men allt detta var endast hörselvillor. En hundra gånger
värre fara hotade karavanen i verkligheten. Sudaneserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
