Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 88. I Mahdins våld. Ur »Genom öknen», berättelse av H. Sienkiewicz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningar som under dagens ritt. De insågo också, att de
måste göra färden så bekväm som möjligt för den lilla
flickan. Därför bundo de med tillhjälp av filtar,
bambustänger och rep ihop ett slags stadig korg på ryggen av
det bästa riddjuret. Där kunde Nell t. o. m. ligga och
sova utan risk att ramla ur. Även Dinah fick rum här,
och över det hela spände man ett tak av segelduk.
* •
Männen ämnade just bestiga kamelerna, då de plötsligt
varsnade en ökenvarg, som med slokande svans och alla
tecken till förfäran flydde in i en hål väg hundra steg från
karavanen.
Sudaneserna blevo högst illa till mods. Voro förföljarna
redan i närheten? En av männen klättrade hastigt upp på
en klippa för att se sig omkring. »Vid profeten», ropade han
helt förfärad, »ett lejon tyckes komma efter oss.»
Genast skallade bakom en klippa ett kraftigt »vov!» i
djupaste bas, och Stas och Nell utbrusto samtidigt helt
glatt: »Sabå! Sabå!»
Som detta ord på arabiska betyder lejon, blevo
beduinerna än mera förfärade. Men Kamis brast ut i ett högt
skratt och sade: »Jag känner det här lejonet.»
Han gav till en lång vissling, och i samma stund kom
den väldiga bulldoggen rusande rakt in bland kamelerna.
När han fick syn på barnen, sprang han emot dem, slog i
glädjen omkull Nell och hoppade upp på Stas, som nära nog
föll baklänges under hans tyngd. Hundens sidor voro
infallna, och den. skumhölj da tungan hängde långt ut ur
munnen på honom. Men han viftade belåtet med svansen och
tittade så ömt på Nell, som om han velat säga: »Din pappa
har sagt, att jag ska se efter dig, och här är jag nu.»
Barnen satte sig bredvid hunden och började klappa
honom. Beduinerna, som ännu aldrig sett maken till djur,
stirrade förbluffade på honom och upprepade om och om
igen: »Vid Allah, det var en stor hund.» Sabå låg stilla
en stund, men slutligen reste han på sig, vädrade i luften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
