Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 88. I Mahdins våld. Ur »Genom öknen», berättelse av H. Sienkiewicz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visste väl, att om en av de stora virvlar, som bildades i
medelpunkten för orkanen, finge tag i dem, skulle den rycka
ned ryttarna och skingra kamelerna för att i en blink täcka
över dem med ett berg av sand. Däri skulle deras vitnande
ben vila, tills nästa sandstorm åter avtäckte dem.
Stas’ huvud svindlade, han miste nästan andedräkten,
och sanden höll på att göra honom blind. Men genom
bruset och larmet hörde han Nells förtvivlade rop och tänkte
blott på henne.
Sandstormen blev nu så våldsam, att beduinerna måste
hoppa av kamelerna för att bättre kunna hålla dem. Djuren
spärrade ut benen för att söka hålla stånd mot
stormen, vars yrande sandkorn stucko dem som nålar. Kring
deras fötter gröptes djupa hålor, vari de sjönko ned, och
de sandmassor, som studsade från djurens sidor, bildade
hastigt kullar, som räckte dem över knäna. Så fortgick
det timme efter timme. Men plötsligt utbröt ett fasansfullt
åskväder. Det var, som om hela berg störtat ned från
himmeln. Bländande blixtar skuro genom luften. De
bedövande knallarna skakade hela jorden och dogo långsamt
bort i ett ihållande mullrande. Stormen lade sig — liksom
förfärad — och sedan åskan dragit åt sidan, följde djup
stillhet.
Den bröts omsider av anförarens röst, som ropade: »Gud
är herre över stormen och orkanen! Yi är räddade.»
De bröto upp. Men nu var det beckmörkt, och
kamelerna snubblade blint framåt. Slutligen började stora
regndroppar falla. Karavanen stod invid en klyfta, och
kamelerna trevade sig varsamt över randen och ned i den.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>