Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 88. I Mahdins våld. Ur »Genom öknen», berättelse av H. Sienkiewicz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nosade i gräset och skällde. Slutligen fattade han med
tänderna i gossens kläder och ville draga honom med sig.
Stas blev med ens åter klar i huvudet. »Vad är detta?» tänkte
han. Plötsligt började hans hjärta våldsamt bulta. »Tänk,
om vinden skulle ha fört med sig lukten av människor?...
Kanske ligger någon negerby ej långt härifrån?» Denna
lilla stråle av hopp var nog för att återskänka honom krafterna.
Han fick tag i ett bylte, vari han hade några signalraketer,
slet upp det och drog fram en raket. Med darrande
händer gjorde han fast den vid en bambukäpp, som han drev
ned i en spricka i marken, och tände på. En eldröd orm
steg fräsande och sprakande i höjden. Stas grep med båda
händerna tag om bambukäppen för att ej falla och stirrade
ut i fjärran. Pulsådrorna dunkade i hans handlovar och
tinningar.
Två, tre, fyra minuter gingo. Ingenting hände. Gossens
händer föllo slappa ned, och han kände en hjärtskärande
smärta. »Förgäves, förgäves!» stönade han. »Nu går jag och
sätter mig hos Nell, så får vi dö tillsamman.»
Då tecknade sig långt, långt borta mot månskensnattens
silvervita bakgrund en- eldstrimma. Den beskrev en lysande
båge och sprang sönder i gyllene stjärnor, som långsamt,
likt stora tårar, föllo till jorden.
»Räddade!» ropade Stas.
Och då skedde det undret, att dessa män, som för en stund
sedan voro halvdöda, nu sprungo i kapp och togo långa skutt
över ljung- och grästuvor. Efter den första raketen uppsteg
en andra och en tredje. Därefter förde en vindfläkt med sig
genljudet av en avlägsen gevärssalva. Stas lät genast sina
män svara på samma sätt.
Gossen satt åter på en häst, och även den hade på ett
underbart sätt fått nya krafter. Nell höll han framför sig,
och så galopperade han fram i riktning mot det förlösande
ljudet. Snart befann sig Stas alldeles inpå en rad med
negrer, som buro brinnande facklor i händerna. Men i spetsen
för tåget vandrade två européer med engelska hjälmar och
gevär i händerna. Stas igenkände i dem två vänner till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
