Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 88. I Mahdins våld. Ur »Genom öknen», berättelse av H. Sienkiewicz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så snart som möjligt lämnade de två barnen tillsammans
med Kali och Mea skådeplatsen för det hemska dramat. Stas’
tanke var nu att fortsätta åt öster för att småningom komma
fram till kusttrakterna.
På det hela taget redde sig barnen på egen hand bättre,
än de vågat hoppas. Ritten blev också behagligare nu, ty
regnperioden nalkades, och luften var svalare. När de slogo
läger för natten, brukade Kali och Mea fläta ett slags
skyddshäck av ris och taggiga växter för att hålla objudna gäster
på avstånd, tända en eld och laga till kvällsvard.
Efter många nya äventyr kommo våra unga resenärer
slutligen fram till en negerby. Tack vare sin vältalighet
lyckades Kali snart övertyga negerstammen om att ingen
förmådde motstå den vite mannen, som hade åskan i sin hand
och med den dödade både elaka människor och lejon. Därför
blevo främlingarna behandlade med stor vördnad. Överallt,
där karavanen tågade fram, mottogs den på samma sätt:
till en början med ängslan och misstroende, sedan med
beundran och vördnad. Men när man kom till Kalis egen stam,
blev det genast stor förtjusning, och för återstoden av färden
ned till kusten fick Stas en eskort av beväpnade män.
Det behövdes också, ty i dessa trakter hotade nya faror
från vilda människor, och — vad som var nästan ändå värre
— trakten var mycket fattig på vatten.
Snart var man ute på trädlösa stäpper, där hettan blev
nästan outhärdlig, och både människor och djur började lida
av vattenbrist. Törsten blev värre och värre. Den ene efter
den andre sjönk utmattad ned för att aldrig mer resa sig. Stas
höll dock modet uppe i det längsta, fast tungan i hans mun
nästan förtorkade av törsten och hettan. Men till sist svek
hoppet om räddning även honom. Hettan och plågorna började
omtöckna hans hjärna, och hela karavanen låg nu och väntade
blott på slutet. Det var natt, men månen lyste.
En sval fläkt, som oväntat drog fram över Stas, väckte
honom åter till medvetande. Ännu en vindstöt kändes. Den
trogne Sabå vände sig mot öster och vädrade med näsborrarna.
Han tittade ivrigt på Stas, sprang runtomkring honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
