Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 92. Vilda elefanter. Efter P. Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riga tjockhudingarna grälades då och då om födan, och
ibland kunde man se, huru två eller flera av dem kappades
om att först komma fram till ett orört träd.
Vid middagstiden sökte de alla skydd mot den brännande
solen i en mörk skogsdunge. Här stodo de alldeles stilla och
bara fläktade med de stora öronen för att svalka sig. Från
de största till de små ungarna stodo alla stilla och rörde
endast på de stora öronlapparna. I över tvenne timmar stod
jag försjunken i betraktande. Jag kände ej den brännande
solen — så fängslande var skådespelet.
Men helt oförmodat kastade vinden om åt elefanterna
till. Nästan samtidigt höjde alla sina snablar i vädret och
svängde med dem i vida, kretsformiga rörelser runtomkring
åt alla håll. Så småningom började snablarna alltmer
vända sig åt det håll, där vi voro dolda — ännu några
osäkra slingringar, och så stannade de alla, rakt utsträckta
likt ett pekfinger, mot just det ställe, där vi lågo
ned-hukade. Det föreföll rent av löjligt att sitta mitt
framför en flock av trettio elefanter, vilka alla, stora som små,
tycktes peka ut oss, som ville de säga: »Där är de!»
1 nästa ögonblick svängde de om och lunkade bort.
Härvid rotade sig hela hjorden tillsammans i täta klungor,
med ungarna i mitten. Sist och tydligen i föga gott
humör gick en hona och knuffade framför sig en unge, som
antagligen var endast några dagar gammal, ty han föreföll
späd och svag och kunde ej följa den övriga hjorden. Det
var rent av rörande att se, hur ängslig modern var för sin
avkomma. Fastän hon blev betydligt efter de andra, ville
hon ej övergiva ungen. Med snabeln sköt hon stundom på
honom, och för att injaga respekt hos sina förföljare gjorde
hon då och då en chock, än framåt, än åt sidorna, varunder
hon uttömde sin vrede på något oskyldigt träd, som hon
vräkte omkull. Elefanthonan hade varit ett lätt byte för mig,
ty hon hade säkert aldrig övergivit sin unge. Men det hade
varit ett brott att skjuta modern, och trots mina svarta
följeslagares ivriga uppmaningar lämnade jag henne oskadd.»
Efter P. Möller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
