Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 92. Vilda elefanter. Efter P. Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILDA ELEFANTER.
501
jakter kände jag till denna fågel, som är buffelns bästa vän
och beskyddare. Han plockar bort de insekter och larver,
som borrat sig in under buffelns hud. Han underrättar
honom också med sitt varnande läte om varje fara. Yi hörde
nu, huru bufflarna blevo varskodda av fåglarna och sprungo
upp. Då och då kunde vi också skymta deras mörka huvud
med de slängande öronen, när de i vild galopp gåvo sig av.
Om en stund fingo vi syn på ryggarna av tre elefanter,
vilka stucko upp över det gula gräset. Min nyfikenhet var
spänd till det yttersta. Snart skulle jag få se dessa
djurvärldens jättar i fritt tillstånd.
Försiktigt krypande kommo vi slutligen på endast
trettio stegs avstånd från dem. Till vår häpnad funno vi, att
det var en hel hjord på över tjugo djur, som vi hade
framför oss. De voro tydligen på väg mot en vattenpöl, som
låg strax nedanför det ställe, där jag gömt mig.
När de väl kommit ned till pölen, fyllde de sina snablar
med vatten och sprutade sedan ut det över sina ryggar under
alla tecken till välbehag över svalkan. Medan de ännu höllo
på härmed, kom en ny hjord av tio djur, och då dessa trängde
på och ville ned i vattnet, uppstod liksom ett litet gräl,
vilket gav sig luft i några vresiga trumpetstötar.
Sedan elefanterna svalkat sig och druckit, spredo de sig
i kärrkanten. Jag kunde knappast se mig mätt på de ädla
djuren. Här voro de nu i sitt vilda tillstånd och av alla
storlekar: nyfödda ungar, stora som en duktig gris, och
kolossala gamla hannar med betar, som nästan räckte ned
till marken. Utan en tanke på någon fara betade de av
det frodiga gräset och löven på grenar, som de bröto av
från träden. Utan minsta svårighet knäckte de grenar,
tjocka som ett mansben. De lindade snabeln om grenen
— så en knyck, och denna knäcktes av lika lätt, som
en människa bryter av en tändsticka. Jag observerade
särskilt en gammal vresig hanne, som höll sig i utkanten av
hjorden. Han hade just brutit ned en gren, då ett annat
djur kom honom närmare, än han tålde. Han utstötte
ett ilsket trumpetande och gav den närgångne en knuff,
som våldsamt kastade denne åt sidan. Även bland de öv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
