Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 96. Vildhästen, som ingen kunde fånga. Efter E. Tompson Seton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tröttade ponnyer och hade inget annat att trösta sig med,
än att de nog skulle taga hämnd på det retsamma djuret.
Det värsta var, att en eller två sådana erfarenheter till
säkert skulle göra stona lika vilda som hingsten, och det
tycktes ej finnas någon utväg att rädda dem därifrån.
• •
*
Det var i december 1893. Jag skulle bege mig nt på
en färd från den rancho jag odlade. När jag var färdig att
resa, sade min kamrat Foster: »Om du får tillfälle att sända
en kula efter vildhästen, så se till, att du knäpper honom!»
Det var första gången jag hörde talas om denna häst, men
under vägen fick jag av Jack, min vägvisare, veta, vad som
här ovan berättats. Jag var mycket nyfiken på denna
ryktbara treåring och kände mig besviken, när vi dagen därpå
kommo till Antelope Springs prärie utan att se ett spår av
travaren eller hans sällskap.
Men följande dag kastade sig plötsligt Jack, som red
i förväg, ned mot hästens manke och galopperade tillbaka
till vagnen.
»Fram med geväret!» ropade han. »Här är den där hingsten.»
Jag grep min bössa och skyndade framåt för att få utsikt
över prärieryggen. Långt borta på andra sidan betade en
flock hästar, och där stod också den stora svarta hingsten.
Han hade redan hört oss nalkas och var inte oförberedd på
fara. Där stod han med utsträckt huvud och svans och
uppspärrade näsborrar, en bild av fullkomlighet och skönhet,
ett det ädlaste djur, som någonsin vandrat Över slätterna.
Blotta tanken att förvandla denna praktfulla varelse till ett
livlöst ting var motbjudande. Trots Jacks uppmaning att
skjuta kvickt dröjde jag att spänna hanen. Het och ivrig
som alltid, fräste han till: »Tag hit bössan!» Men när han
skulle taga den ur min hand, höjde jag mynningen i luften,
och skottet gick händelsevis av.
Ögonblickligen var hjorden där nere i uppror. Den stora
svarta anföraren sprang frustande och gnäggande omkring,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:14:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/lffsp/52/0199.html
