Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 101. Booker Washington. För Läseboken av Ruth Englund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alltid försökte att glömma sig själv för sakens skull, antog
han dessa inbjudningar, så ofta han hade tillfälle till det.
Och överallt möttes han nu med entusiasm. I Bichmond
t. ex., där han en gång varit tvungen att sova under en
gångbana, mottogs han med storartade festligheter. Och på
sina resor träffade han jämt och ständigt människor, som
ville tacka honom för hans arbete i Tuskegee.
Ar 1896 utnämndes den forne slaven till hedersdoktor
vid ett av Amerikas förnämsta universitet. Det var ett
erkännande, som han aldrig hade drömt om. Han berättar
själv, att han grät som ett barn, då han erhöll
meddelandet. För sakens skull gladde det honom, att människor på
detta sätt uppskattade hans arbete.
Men det var en annan utmärkelse, som Booker
Washington i många år i all tysthet gått och önskat för sin skola.
»När jag började mitt arbete i Tuskegee», berättar han,
»beslöt jag att skapa en skola, som skulle bli landet till
sådant gagn, att Förenta staternas president själv skulle
besöka den och ge den sitt erkännande.»
Ar 1898 gick hans dröm i uppfyllelse, och ingen
utmärkelse har så glatt Booker Washington som de lovord
presidenten då uttalade.
Aret därpå inträffade emellertid något, som Booker
Washington betecknar såsom sitt livs största överraskning. Några
vänner, som förstodo, hur utarbetad han var, hade skjutit
tillsammans en större summa, som de önskade att han skulle
använda till några månaders uppehåll i Europa för sig och
sin hustru.
Booker Washington tvekade länge. Han tyckte inte, att
han hade rätt till en så lång och kostsam vilotid. Och han
visste inte, hur han skulle kunna vara borta från Tuskegee
så länge. Men till sist bestämde han sig för att fara.
En smula orolig var han också för att de vita
passagerarna skulle bli ohövliga mot hans hustru och honom
själv, därför att de hörde till den svarta rasen. Han visste,
att sådant hänt mer än en gång. Men alla sådana
farhågor voro onödiga. Såväl kaptenen på oceanångaren som
betjäningen och passagerarna voro idel älskvärdhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
