Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 103. Urskogen. Efter H. W. Bates, Gunnar Cederschiöld, A. Stuxberg m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
diga öglor och slingor mellan stammarna. De kunna uppnå
en längd av över 100 meter. Det är ingen lätt sak att tränga
fram, där dessa fasta och vedartade slingerväxter spärra vägen.
Där béhöver man yxans hjälp.
Djuren i urskogen ha följt växternas exempel och klättra
även de. Stora flockar av apor svinga sig med otrolig
vighet från gren till gren, och även flera rovdjur hålla
uteslutande till i träden. Men nere på marken »stirra
jättestora paddor tryggt och dumt med sina utstående ögon»,
fortsätter vår reseskildrare. »Någonstans till vänster knaka
kvistar under en framglidande boaorm, som är på jakt efter
färskt apkött. Mig och mina negrer betraktar han
gudskelov som ett alltför benigt och hårdsmält villebråd.
Men inte en fågel syns till här nere, ej en gasell eller hjort
eller ens en skuttande hare. Helt svagt hör man fåglarna
högt där uppe i ljuset i trädkronorna, långt, långt borta.»
Över trädens och örternas blommor flyga fjärilar med
lysande färger, somliga brandgula, andra brokiga i rött, blått
och gult. En praktfull, gräsgrön ijäril tilldrager sig särskild
uppmärksamhet, där den fladdrar omkring bland blommor
i eldröda färger.
Förvillande lika fjärilar äro en del småfåglar, tillhörande
kolibrierna och honungssugarna, ja, somliga kolibrier äro
knappast större än humlor. Somliga av dem prunka i
regnbågens alla färger och lysa som ädelstenar. Med blixtens
hastighet störta de små fåglarna från blomma till blomma
för att suga honung. Under det de sänka näbbet ned i
blomkalken, hålla de sig stilla i luften med så snabba vingslag,
att man ej kan urskilja något av själva vingarna. På marken
kunna de däremot icke reda sig, ty de sakna förmåga att gå.
Natten i urskogen beskriver vår reseskildrare som mäktigt
gripande: »När natten sänker sig över urskogen, är det, som
hörde man skogens egen viskande röst. Inte vindens sus —
ingen vind når någonsin hit ner — men trädens och plantornas
egna rörelser mot varandra, rasslet av fuktighet, som droppar
från blad till blad. Man inbillar sig höra, hur lianerna slingra
sig upp efter träden, hur gräset växer och trädkronorna
knuffas om plats. Man anar mörkret fullt av krälande reptiler,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
