Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kraft han nyss pröfvat, och hvilken hvarje ögonblick åter
kan bryta fram likt elclen glimmande under askan.
Trögheten gifver hetsigheten dess egendomliga färg: om man
, ingenstädes kraftigare än i Norden manas att njuta af
ögonblicket, påminnes man också ingenstädes lifligare
om dess flyktighet, och derför hvilar det så ofta öfver
nordbons glädje, äfven då den är som mest uppsluppen,
en lätt skugga, ”skuggan af förgänglighet.”
Brytningen emellan dessa begge motsatser alstrar
öf-verdådet, trotsigheten, som föraktar hvarje fara och icke
skyggar tillbaka för något som omöjligt, som
”sätter spetsen af sitt goda svärd
På Nornans bröst och säger du skall vika.”
Denna frimodiga djerfhet har nemligen sin grund icke
blott i den djupa känslan af alltings fåfänglighet och då
icke minst det egna lifvets, hvilket derföre icke heller är
bättre värdt än att sättas på spel, utan äfven uti den af
kraftmedvetandet alstrade sjelftillit, hvilken en gång kom
den gamle hednakämpen, som förlorat tron på Asarna, att
endast lita på sin egen kraft och förmåga, förklarande att
denna tro hade hjelpt honom.
En hvar ser lätt, att i detta lynne ligga kraftiga frön
till en humoristisk verldsuppfattning. Väl må Geijer
hafva rätt, då han säger, att den nordiska poesien till sitt
innersta väsende är afgjordt tragisk *)> och man kan
utsträcka samma omdöme till det nordiska lynnet; men deraf
följer icke, att den svenska humorn skulle vara af före^
trädesvis dyster art. Ty hellre än att klaga och förtvifla,
dör nordbon, som Tonnoder Kolbrunar Skald, med ett
skämt på läpparna öfver de ur bröstet slitna
hjerterötter-nas frodigliet och fetma. Mer kanske än de andra
nordboar håller svensken på sin värdighet och blir aldrig
hållningslös i sin smärta, snarare i sin glädje, hvilken ofta
uppträder i en öfverdådig vild form, liksom trotsande allt
1) Geijer, s. o. I. 3 s. 362.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
