Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nas samfärdsel med jättarna härleder sig den tragiska
skulden: då de tre mäktiga mör kommo från Jotunheim
upphörde Åsarnas gullålder på Idavallen. Balders död är
vändpunkten i sorgespelet. Med Ragnarök inbryter
katastrofen. Och liksom det i det sant tragiska ligger en
om än stundom svag häntydning på den genom lidandet
och döden luttrade hj el tens förklaring, så lärer oss
Eddasången, att sedan Asarne försonat sin skuld genom sin
undergång, skall den gamla solen, innan hon af ulfven
uppslukes, föda en dotter, lika skön som hon sjelf, och
denna från en ny himmel lysa öfver en ny jord, der
Asarna på Idavallen åter skola församlas.
Liksom det romantiska sorgespelet har dock äfven
Asatragedien sina lustiga mellanspel. Det är möjligt, att
dessa funnit sin utbildning under en tid, då tron på
Asa-läran redan började vackla och man dunkelt anade en
omotsvarighet emellan det gudomliga, som skulle utgöra
Asarnes väsende, och det menskliga i deras lidelser och
handlingar; men å andra sidan får man icke förbise, att
redan den i nordiska mytologien framträdande, för
antiken okända, principiella motsatsen emellan godt och ondt
innehåller en källa till komik och humor. Gudarnas egen
fullkomlighet är redan fördunklad genom umgänget med
jättarna. Gudaverlden är endast en idealiserad
mennisko-verld, och den brytning, norbon förefann uti sitt eget inre,
förläde han äfven inom gudomens. Här möter oss nu den
vid första anblicken så märkliga egenhet, att det komiska
uti den nordiska mytologien nära uteslutande fäster sig
vid representanten för de egenskaper, som af nordbon
skattades bland de högsta: den väldiga kraften, den
djerfva oforvägenheten. Thor, som sedan sidoordnades
Oden, men som ursprungligen hos den egentligen
nordiska stammen och företrädesvis i Norge tyckes framför
Oden åtnjutit dyrkan, är den gud, som oftast framställes
i komiska situationer. Det synes som om man med all
den djupa aktning man hyste för styrkan och modet, än-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
